Ljuset i den berömda tunneln.

Att vi närmar oss vintersolstånd, jul och nytt år är inte bara skönt för att det innebär lediga dagar, ljusare tider och ny energi. Att vi snart är där innebär att alla i vår familj förtjänar en stor fet "we made it" stämpel i pannan!

Proven är skrivna för storebror, Jason har klarat av sina första månader på dagis och vet nu vad hela den faderullan handlar om. De jobbiga lämningarna kommer allt mer sällan och han börjar bli ännu mer bekväm där (dvs. dagispersonalen har fått se såväl utbrott som bus). Connys rygg är inte bra men visst är det en ganska stor skillnad från september, även om det är en bra bit kvar till något slags normalläge.

Och jag, ja jag har tagit mig igenom allt, dag för dag. Nå, så hemskt har det inte varit, som allt här i livet har det varit en salig blandning av mörker och ljus. Och så ska det få vara. Men jag vågar påstå att känslostormarna och utbrotten har förekommit i betydligt högre grad nu jämfört med åtminstone våren och sommaren. Förra hösten kändes mörk och tung men denna höst var snäppet värre. Och jag måste säga att det varit otroligt skönt att ha någon att gå och prata med mellan varven. En utomstående person som gett mig inputs och sätt att tänka lite annorlunda. Och att få höra att jag faktiskt är (rätt så) normal, men omständigheterna i mitt liv har just nu varit sådana att jag reagerat, och det i sig är helt naturligt. Även om det inte alltid är kul, varken för mig eller min familj. Men jag har i alla fall kommit en bit på väg såväl när det gäller stresshantering och självkänsla. Den stora skillnaden nu jämfört med för några månader sedan är att jag verkligen känner efter om det är något jag kan lämna bort om jag känner att det stressar mig. Och så försöker jag i jobbiga situationer tänka "vad är det värsta som kan hända?". Dessutom njuter jag verkligen av det stunder jag får, de som är bara mina. Jag försöker göra det bästa av dem och göra sådant som jag mår bra av.

För det som jag känt att fått lida mest i höst har varit mitt fokus på mig själv. Min träning och mitt välmående. Träningen har varit mest upprätthållande, om ens det. Men även om det känns tungt när man är mitt upp i det så känner jag nu i efterhand att det kanske inte var så farligt. Man kan inte hinna med allt hela tiden. Och att jag fått in något träningspass i veckan är bra nog. Jag har gjort så gott jag kunnat och orkat. Det kommer tider med mera ork och mer tid för mig själv. Mörker är verkligen inte min grej. Men som alltid den här årstiden så känner jag hur något börjar vakna till liv inom mig. Det är en lust och en glöd som jag alltid förlorar när vi går mot det allra mörkaste, men som en trogen tjänare kommer tillbaka varje år då ljuset är på väg tillbaka. Snart...

Syskonkärlek.