Våga Vinna: Om stjärnor och små tomtar

Nej inget julinlägg om ni tror det (med tanke på rubriken). Inte direkt i alla fall. Men idag var vi faktiskt på Jasons första dagisjulfest. Så söta små tomtar och lucior. Men våra små tomtar på lilla avdelningen satt mest och tittade på, det var de större barnen som höll i programmet. Men jag måste säga att jag är imponerad av att alla små barn satt snällt stilla i en halvtimme och tittade på. Helt fantastiskt att det blir så bara för att de är i grupp, eller vad det nu är som är den magiska formeln. Jag kommer ihåg under dagisinskolningen när jag var med och vi hade samling. Jason vägrade sitta still i min famn och jag tänkte bara att "ho ho, hur ska det här gå". Men inte tog det länge innan han satt lika snällt som alla andra barn har jag förstått. Oj, det sku vara så kul att få se hur han beter sig en dag på dagis när jag inte är med. Jag tror att det är ganska stor skillnad mot hur han är hemma. Och i samma veva måste jag passa på att nämna hur imponerad jag är av dagispersonalen. De måste ju ha ett overkligt tålamod! Eloge till er alla där ute som jobbar med barn. Måste vara väldigt givande, men inte något för mig, tur att jag aldrig ens övervägde det.

På tal om dagispersonal är det tur att de påminner en om saker som helt fallit i glömska. Skulle inte de sagt åt mig i onsdags att det var julfest nästa morgon skulle vi heeelt ha missat det. Resan till Österbotten tog på och att komma hem klockan två natten är ingen höjdare. Speciellt inte när sonen ska till dagis, jag till jobb, storebror kommer på eftermiddagen och har prov nästa dag, sonen sover dålig eftermiddagsvila på "fel" tid, jag ska hålla pass på gymmet (första gången på länge, ny release och dessutom skulle jag filma passet) och sonen ville förstås inte somna vanlig tid efterson han sov så sent på eftermiddagen. Pust! Det var allt tror jag. Men tröttheten har hållit i sig idag ännu, och helgen är mer än välkommen denna vecka.

Men visst var det trevligt ändå med resan till Österbotten. Vi fick ha riktig vinter i några dagar, Jason fick lära känna Moffa lite mer och så hann jag träffa mina stjärnor i Vasa några timmar på hemvägen. Det var så roligt. Och så kaotiskt. Vi åt en god brunch i knytkalasanda och försökte hålla koll på barnen. Lintottar överallt och alltid var någon borta. Men det var skönt att komma till ett annat barnsäkrat hem, jag var aldrig särskilt orolig. Och barnen hade roligt. Och vi vuxna (vi börjar väl bli det nu när vi närmar oss 30, haha) hann prata alldeles för lite. Men det var härligt ändå, att tanka lite på stjärn-kontot.

Nu måste jag krypa till sängs, sömnsaldot är på minussidan. Lite snapshots från vår Vasa-brunch som avslutning.