Nu är jag tillbaka!

"Det är lika bra att berömma sig själv ifall inte någon annan gör det!". Det sa jag just åt sambon här i soffan och han tyckte det var dagens sanning. Och det tänker jag göra nu. Berömma mig själv. För jag är så otroligt nöjd med min prestation igår.

Nej jag var inte ens nära eliten. Jag kom på 25:e plats av alla 37 mastersdamer. Men att jag tog modet till mig, anmälde mig, tränade i den mån jag hann och tog mig i mål på en tid som slog alla mina förhoppningar. Det är jag löjligt stolt över. Och förutom det, jag körde mitt eget race, och tog mig igenom utan att vara nära väggen och jag njöt faktiskt av vägen till mål. Jag var mestadels lugn som en filbunke när startskottet väl tonat ut.

1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning. I mål kom jag på 3.03. Simningen gick aningens sämre än jag hade förväntat mig. Simmade på 32 min och jag trodde jag skulle klara det på 30 min. Det kändes nästan som jag var längst bak för det var så stort gäng framför mig och så några bakom mig. Men när jag väl kom till cykelbytet och såg att ingen i "mitt gäng" (mina systrar och min ena systers två kompisar) hade kommit upp ur vattnet ännu så lugnade jag ner mig, för då insåg jag att simningen hade gått rätt så bra ändå. Cyklade gjorde jag på 1.24 min och där slog jag mina förväntningar, trodde inte jag skulle klara det under 1.30. Och löpningen sen. Jag tvingade mig att inte gå ut för hårt, 10 km löpning är ändå ganska långt, och jag ville inte möta väggen. Så det kändes som att jag lunkade mig igenom hela momentet, men sist och slutligen landade tiden jag på 1.02. Något jag aldrig trott jag skulle klara av eftersom löpning är min svaga länk och den har varit seg i sommar. Men nu hade jag faktiskt samma tid på 10 km som jag hade på sjöjunfruloppet i maj. Så ja, jag är mer än nöjd.

Det är så skönt att ha detta gjort, och att jag visade mig själv att jag kan fast jag trodde att jag var i så dålig form. Jag visste i och för sig att jag hade det inom mig, men en tid under 3.10 hade jag inte vågat hoppas på.

Mental styrka, oj vad det är bra att träna den! Utmaningar som detta stärker verkligen psyket. Nu känner jag mig mer nöjd med mig själv än jag gjort på flera månader. Kanske t.o.m år. Med andra ord, I´m back!

Tre systrar innan start....

...och någon timme efter målgång.

Det är nu.

Så ofattbart långt tid har gått sedan jag lät fingrarna möta tangenterna på detta sätt. Jag har inte haft något att säga. Men ändå massor. Jag kände någonstans att jag blottade mig alltför mycket och behövde hålla tillbaka med en tystnad. Eller så var det bara inspirationen som aldrig infann sig. Men samtidigt har jag saknat att låta ord få flöda på det sätt de gör när jag skriver i bloggen. Mina luddiga tankar får bli svart text på ett vitt underlag och efteråt känns det oftast riktigt bra. Den känslan har jag saknat.

Jag lever i ett semesterparadis just nu. Och jag kan för mitt liv inte förstå att tre av mina fyra semesterveckor snart har seglat förbi. Det känns så otroligt ledsamt att tiden rusar iväg så snabbt, samtidigt som det känns som att sommaren inte har hittat hem ännu. Var detta allt du hade att komma med i år, finska sommaren? Men visst finns det stunder nu som då som jag verkligen njuter av. Och jag kommer alltför ofta på mig själv att jag borde njuta mer. För även om en dag känns värdelös när jag inte får något gjort och bara ligger och slöar på soffan och läser en bok, så är det ju precis det som är charmen. Jag Kan göra det här, för jag har semester och det är helt okej att slöa bort en dag på ingenting.

Men helt stilla står det aldrig i vårt semesterparadis. Vi (mestadels sambon) håller på målar fönster vilket visade sig vara ett större projekt än vi hade tänkt oss. Och dessutom har jag tagit modet till mig och anmält mig till triathlon i augusti. Denna gång olymisk distans (1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning). Tidigare har jag endast kört sprint distans (hälften av ovan nämnda sträckor), så det känns som en rejäl utmaning jag har framför mig. Och även om mitt mål är att endast ta mig igenom (ett litet tidsmål finns det väl i bakgrunden), så är jag så otroligt stolt att jag tog tag i detta. För även om jag bara gjort två triathlon så känns denna sport verkligen som "min" sport. Och nu är det dags för comeback! Jag har insett något under våren som gått. Jag måste inte se ut på något visst sätt, så länge jag klarar av de utmaningar jag tar mig an. Det är klart att jag skulle ha lättare att springa osv med ett lättare kroppshydda, men jag är löjligt stolt över mig själv för varje utmaning jag tar mig an och klarar av. Och det är det som är prio ett. Att jag kan göra det jag vill, inte vad vågen spottar fram för siffror.

Så på grund av min kommande utmaning var jag igår och införskaffade en riktig simvåtdräkt. Något jag inte ägt tidigare, så det var minsann på tiden. Idag var jag ut på en liten kort runda i stormen, och hittills är jag mer än nöjd. Nu har jag cykel, våtdräkt och löpskorna här i mitt semesterparadis. Så det blir inte att ligga på latsidan direkt. Och det känns så roligt!

Små sköna ting

Jag andas och insuper allt omkring just nu. Det är så grönt och skönt att jag nästan får ångest. Men bara nästan. Det gick så snabbt, plötsligt var det grönt omkring oss och man måste bara njuta. Njuta, njuta och njuta. Är rädd för att jag inte njuter tillräckligt. Samtidigt mår jag så bra just nu och tänker att livet inte kan vara bättre än så här. Skulle vi gå tre månader tillbaka i tiden skulle jag säkert tänka/säga: "ja livet är ok, men det skulle vara bättre om jag vägde 10 kg mindre och hade mer väldefinierade muskler"! Idag är jag någon annanstans. Jag bryr mig fortfarande om min hälsa och min kropp, men jag har släppt all press på mig själv och det gör mig så otroligt gott.

Jag sitter och tittar ut på den ljuva majkvällen och knappt tro att jag är så här lyckligt lottad. Jag har haft tid för reflektion idag. Jag har spelat in en videohälsning till en av mina allra käraste vänner och förklarat vad som gör just henne så fantastisk. Detta för att det ordnas en fruhippa idag som jag tyvärr inte kunde delta i, men jag ville ändå göra min allra yttersta för att delta så gott jag kunde. Denna videoinspelning där jag lyfte fram hennes fina egenskaper gjorde henne rörd och gjorde mig i sin tur så varm i hjärtat. Att sprida kärlek gör verkligen ringar på vattnet! Och dessutom har jag spenderat kvällen men nyfunna vänner. Vi har ätit gott och badat bastu och alla i bägge familjer verkar ha njutit och mått gott. Lycka är att hitta människor som man klickar med och som är lika prestigelösa som en själv. Och att se fyra barn i åldern 2-11 skratta och må bra får vilken förälder som helst att känna sig tillfreds.

Just idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har runt mig. Min familj, mina vänner som lyser lika starka år efter år fast vi träffas alltför sällan. Mina nyfunna vänner och också mina kollegor som jag spenderar en stor del av min tid med. Framförallt min närmaste kollega som lyfter varje arbetsdag till en ny nivå. Bättre tur kunde jag inte ha haft än att jag får jobba med just henne!

Jag tycker vi bestämmer att den 25.5 från och med nu är vänskapens dag. För så känner jag. Om du känner dig träffad som en vän eller bekant till mig så vill jag bara säga TACK! För just Du formar mig till den jag är, varje dag.

Detta fantastiska gäng alltså. <3 Och alla andra fina människor som finns i mitt liv.

Rastade röda raketen

Förra lördagen var jag och sprang sjöjungfruloppet. Jag hade en liten idé om att jag skulle springa så pass mycket i vår att jag skulle klara av att springa 10 km under timmen. Men med tanke på mitt nolläge till utgångspunkt så var jag rätt så nöjd med att komma in på 1.02. Mest glad är jag över att löpningen funkar igen, att jag kan springa så pass långt i rätt så snabbt tempo (för mig) utan att jag får ont i magen/bäckenbotten efteråt. Det är en stor vinst i sig!

Nu när jag kommit igång så bra med löpningen vill jag naturligtvis upprätthålla den, men det känns segt att springa utan mål. Och först tänkte jag att jag skulle springa ett längre lopp i sensommar/höst. Men...det var faktiskt inte sååå roligt att springa det här loppet, så känner mig inte så taggad att träna inför ett längre lopp. Så jag började spåna vidare på alternativa mål.

Då kommer vi osökt in på min röda raket (racern) som jag äntligen fick servad i veckan. Jag har använt den en gång sen jag fick tillbaka den av min syster i höstas, och jag tyckte verkligen att den behövde på komma ut och stäcka på sig igen. Så ikväll var jag ut och rastade röda raketen. En liten premiärtur på 15 km till natursköna Järsö och tillbaka. I kvällssolen. Och det var ju SÅ roligt! Vilken härlig känsla att flyga fram efter att ha masat sig fram i springskorna hela våren. Nu är jag så taggad att cykla. Cykla till jobbet, cykla till föglö, cykla överallt! Nå nu ska jag inte ta i så jag spricker men det var mycket roligare och behagligare än jag kom ihåg.

Jag har absolut inte övergett löpningen, den kommer att hänga med. Men det fina är att det finns ju faktiskt ett mål jag kan ha som innehåller såväl löpning som cykling. Och en gren till. Jag tror ni vet vad jag pratar om. I alla fall om ni känner mig eller läst denna blogg några år. Men det är bara det att jag måste ställa in mig mentalt på att jag är där, att jag är redo för det målet. Och jag är inte där än. Men jag är så på väg åt rätt håll. Så ni kommer att få höra mer om mitt mål snart, lovar!

Magkänslan jag har just nu är väldigt bra. Jag känner något komma smygande mer och mer för varje dag som går. Det är en känsla av att ha hittat hem. Hem till mig själv.

2 år

Idag har vi firat vårt busfrö som blev två hela jordsnurr. Fast vi bara hade kalas för de närmaste släktingarna så blev det fullt hus. En livlig och rolig kväll. Och på dagis blev han också firad, och fick en fin liten nalle i present. Av oss fick han lego och en till högt uppskattad babblare.

Tänk att vår lilla pojke är så stor redan. Det är ett nöje att få lära känna denna filur mer för varje dag som går. Och en fåret shaun tårta behöver man ju få när man fyller två!

Full hus blev det som sagt trots att vi bara tänkte ha ett litet kalas. Men roligt är det att samlas med detta gäng. Och såklart passade jag på att mysa med lilla Elliot, som har växt massor sen jag såg honom sist. Och Jason myste också med "beseen" som är hans ord för bebisen. Så gullig han är med honom. Vår fina pojke! Tack för att du kom till oss.

Hemma.

Vi är tillbaka på paradisön och den (kalla) finska våren. En resa till i bagaget och erfarenheter rikare. Marocko var annorlunda, varmt och ett helt trevligt. Hamnar absolut inte i topp på listan, men visst skulle jag kunna åka igen. Däremot skulle jag välja vårt kära Las Palmas många gånger innan. Men jag är ändå positivt överraskad av bemötandet. Hade hört att man "bör akta sig" lite som kvinna. Inte röra sig alltför mycket ensam kvällstid osv. Men rätt så snabbt kände jag mig ganska trygg. Och den beväpnade miltärpolisen som stod lite här och var kändes skrämmande först men när man vande sig vid dem kändes det mera betryggande framom hotfullt att se dem. Det mest jobbiga var de desperata försöken av gatuförsäljarna att tjäna pengar på oss turister. Visst jag förstår dem när det är ett fattigt samhälle, men det kändes tråkigt att vara avvisande istället för vänlig. Sträcker man ut lillfingret så ryker hela handen, tyvärr. Dock bör nämnas att det naturligtvis fanns undantag. 

Mina pojkar! Jason äter smör direkt ur paketet. 

Jason blev förstås beundrad och uppmärksammad, även om de flesta trodde att det var en flicka de pussade på och rufsade i huvudet. "What's wrong with your little princess?" fick vi höra fler än en gång när han var arg eller ledsen. Och som han simmade, vår lilla fisk! I poolen skulle han helst ha spenderat hela dagarna. Fast han var blå om läpparna fick vi ta upp honom med milt tvång. Och numera simmar han helt på egen hand med sina simringar. Vår stora kille! Men även på stranden trivdes han bra. Helst i storebrors sällskap. 

Det finns mycket jag skulle kunna berätta om vår resa. Men jag håller mig tills jag får tag i fler bilder som sambon har på någon hårddisk/kameran/minneskort. Jag har inte koll och det verkar vara ett gediget jobb att gå igenom dem. Har inte ens själv fått se alla bilder från resan och jag har strikta förhållningsregler om vad jag får göra med dem. Risken finns alltid att jag lyckas radera photoshop eller dylikt (det har nästan hänt). 

Nu börjar vi snart landa i vardagen igen. Tvättberget minskar sakta men säkert. Jason har nästan hittat rätt dygnsrytm igen och jag förgyller min kollegas vardag på jobbet igen (haha). Och hon min. Och så var jag och sprang ikväll. Och det gick bra trots 1,5 veckas paus. Lycka! Jag hade inte det minsta lust att träna under semestern och då gjorde jag inte det heller. Fanns inget gym och var för varmt att springa. Och den uteblivna träningen störde mig inte ett dugg. Känns som jag börjar ha ett sunt förhållande till träning. Vill man inte så ska man inte. Jag visste ju att jag kommer att vilja sen igen. Och bra gick det.

Kändes helt okej att vara hemma med detta som vy under morgonpromenaden igår.

Nu ska jag kika lite till på sambon i stadsfullmäktige (i tv) innan det blir snarklådan. 

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

Feng shui, löpning och helgen i bilder

Vi klarade oss ett tag men i dagarna två har jag och sonen hållit oss i hemmaknutarna tack vare 40-graders febers. För Jasons del då. Jag har, peppar peppar, klarat mig hittills. Men jag tycker mig ana en tendens med dessa höga febertoppar. Då blir oftast sjuktiden kortare, när tempen håller sig runt 38-39 grader kan det dröja en veckan innan han är återställd. Nu tog det två dagar och febern var borta. Nåja, det var dagens fundering från en mamma som inte interagerat alltför mycket med omvärlden. Huvudsaken är att han är på bättringsvägen.

Medan vi var lycklig ovetande om att sonen hade feber på kommande njöt av en gråmulen och dimmig
men ändå fantastisk lördag på stugan med mycket utevistelse.
Och så lade vi nät med farfar och njöt av rökt sik nästa dag.
Foto: Conny Nylund

Detta är det andra favoritstället efter båten. Tänk att vi har sådana här fina lekplatser på vår stuga!

Något vettigt har jag fått gjort under dessa vab-dagar, förutom att mysa med sonen då som är det allra vettigaste jag gjort. Framförallt igår när sonen snarkade i tre timmar och vägrade vakna så fick jag..rensat garderoben!! Ni kan bara gissa er till feng shui känslan som kommer över mig när jag öppnar garderobsdörren. Jag känner mig lätt som en fjäder! Varför gör jag inte detta oftare undrar jag alltid de få gånger jag kommer till skott och får det gjort? Och ni skulle se högen som går till återvinning! Dags och satsa mer på kvalitetskläder känner jag. Och mindre slit och släng. Fast i ärlighetens namn så var det mycket kvalitetskläder som rök denna gång, och då menar jag träningskläder. För det är där jag satsar på kvalitet. Vanliga kläder hinner jag knappt använda. Det är mjukisar hemma, jobbkläder på jobbet och så träningskläder. Och stugkläder hela helgerna oftast. Vanliga kläder jag på mig i snitt en timme per dag, när jag åker till och från jobbet. Nu har jag en uppgift kvar i rensningsväg. Nämligen att rensa bland sommarkläderna. Och det finns ett känslomässigt aber där. Slänga allt som blivit för smått eller inte? Det får jag ta mig en funderare på. Men mycket kommer att ryka. Och sommarkläderna ska fram, för det är endast en och en halv vecka tills vi reser! Hjälp, vart har veckorna tagit vägen!

På tal om tid som flyger iväg så är det ca 4 veckor kvar tills jag ska springa 10 km i sjöjungfruloppet. Och jag har lite svårt att få struktur på min träning överlag just nu, så det har inte blivit någon väldigt målmedveten löpträning. Men idag var jag ut och sprang, kanske tredje gången sen jag började träna lite mer inriktad på loppet. Och för första gången kom jag upp en någorlunda acceptabel hastighet. Som vanligt har jag satt in intervaller i mitt schema, för jag vet att det är de som ger resultat. Men än så länge har jag bara sprungit 4,5 km. Det är en bit kvar med andra ord. Och det gäller att sätta på ett kol känner jag. Men kul att ha ett prestationsinriktad mål att fokusera på då min målsättning i övrigt inte har fungerat så bra denna vår. Eller målen har väl inte varit så tokiga men fokuset har lämnat övrigt att önska. Så det var dags att skifta fokus helt enkelt.

Nu känner jag att jag ska sluta svamla. En annan dag har jag säkert något mer djupgående och intressant att komma med. Men det får bli då. Nu, kvällspromenad. Tack och gonatt.

En fantastisk morgon på stugan.Vissa sov med febrig son, andra fotade. Men jag kan lova att den sovande verkligen njöt av sin sovmorgon.
Foto: Conny Nylund

Första gången på länge

Fick lite av en chock när jag insåg att det gått elva dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Men jag har varit så öppen här på bloggen under hela hösten och vintern så jag kände att jag behövde sluta mig som en mussla. För att uppnå någon slags motvikt, kanske. Det är knepigt det här, med att basunera ut sina tankar och känslor i skrift. Jag vet ju vilka inlägg som berör och kanske ger någon annan styrkan att öppna sig, åtminstone är det min förhoppning och orsaken till att jag skriver blogg och inte dagbok. Men ibland kan det blir för mycket, för mig själv eller någon annan, och jag behöver backa och reflektera lite. För mig själv och tillsammans med de närmast i min omgivning som jag helst pratar med. Men jag kan inte komma ifrån att bloggen är som en ventil och jag behöver släppa ut lite luft för att kunna ta nya djupa andetag.

En annan ventil jag behöver för att må bra. Mina morgonpromenader. Önskar jag hade haft en bättre kamera med mig imorse. Men jag var bara så glad att jag kom mig ut efter att ha varit en zombie hela veckan, och denna vy satte verkligen ribban för dagen. 

Livet pågår just nu, just här och jag vet inte mycket om vad som händer imorgon. Jag har inte blivit så klok att jag anammar den här filosofin i allt jag tar mig an, men jag tanken har börjat smyga sig på lite nu som då. Det är nyttigt tror jag, samtidigt som jag tror att människan mår bra av att sträva framåt och att kämpa mot ett mål eller en dröm. För jag har insett något. Det var när alla bitar föll på plats som jag märkte att jag inte riktigt trivdes med mig själv. När jag fått de flesta av mina önskningar uppfyllda. Ett förhållande med den enda man jag kunde tänka mig dela livet med, ett kärleksbarn, en fast inkomst och ett hem som vi trivs i (även om denna punkt ännu inte är "färdig"). För vägen till dessa hörnstenar i livet har verkligen inte varit enkel. Och jag har under många år levt i ovisshet om vad framtiden för med sig. Men sen ordnade sig allt och jag borde ha landat trygg, lycklig och nöjd. Så blev det inte.

Men vet ni att det är omöjligt att känna ångest om man andas lungt. Ganska självklart egentligen. Men det är därför andningen är ett så oerhört viktigt redskap om man vill bryta ett mönster i en stressig och/eller ångestfylld situation. Själv använde jag nyligen djupandning när jag höll på att stressa upp mig i trafiken. Jag kände hur jag varvade upp och stressnivåerna steg för jag var sen och hade bråttom hem. Sen insåg jag att jag inte kunde påverka situationen och tvingade mig själv att ta flera djupa andetag för att komma tillbaka till normalläge. Den gången lyckades det faktiskt. När sambon säger att jag ska andas lugnt om jag är stressad och arg här hemma så är jag fem före att slå en stekpanna i huvudet på honom. Så jag har väl en del att jobba på ännu antar jag, men övning ger färdighet sägs det. If you control your breathing you control your life!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat ikväll, men det var dessa ord som rann ur mig. Det jag vill komma till egentligen är att jag för första gången på länge nästintill flög fram på kvällpromenaden. Trots att blötsnön piskade mig i ansiktet. Och för första gången på länge kunde jag idag se mig själv i spegeln i gymmet och tänka "tack". Tack kroppen för att du orkat med mig fast jag så länge tänkt så mycket negativt om dig! Jag ser ju ganska stark ut trots allt, hörde jag mig själv tänka. Och nej, det är inte mycket som har ändrat de senaste dagarna och veckorna. Det enda som var annorlunda var mina egna tankar och hur jag såg på mig själv. Tänk på det nästa gång du ställer sig framför en spegel. Och säg till dig själv det du skulle säga till din bästa vän.

Tacksam och glad för att äntligen vara fri från förkylning och
kunna pressa kroppen som jag vill. 

Sin egen lyckas smed

Man bestämmer över sin egen lycka. Finns det någon mer uttjatad mening? Men visst, jag kan inte komma ifrån att det ligger mycket sanning i den. Veckan har varit bra. Och mest har det varit bra för att jag aktivt har försökt påverka den i den riktningen. Jag har tänkt positvit, jag har försökt vara glad och tacksam mot människorna runt mig och så har jag skrivit bra-bok. 

Jag hittade tipset om bra-boken på en annan blogg. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilken blogg. Men det är ett väldigt enkelt koncept. Varje kväll skriver man upp tre saker under tre rubriker. Bra, tack och hjälp. Jag vet inte om jag gör exakt som man "ska", men det finns knappast något rätt eller fel heller. Under bra skriver jag tre saker som varit bra under dagen, och då helst sådana saker som jag själv gjort bra. Under tack skriver jag tre saker jag är tacksam för, och under hjälp skriver jag tre saker som jag behöver hjälp med, eller vill sätta fokus på. En slags hjälp till självhjälp kan man säga. För att förtydliga ska ni få ett exempel från en dag i veckan:

BRA

Jag var och tränade

Jag lyckades lunga ner mig med hjälp av andning i en stressig situation

Jag njöt av dagen

TACK

För att vi har vårt paradis Föglö

För att Jason och Theo börjat leka och uppskatta varandras sällskap

För att det är helg och dom har lovat fint väder

HJÄLP

Mig komma ut och springa imorgon

Ha roligt och njuta av dagen

Börja på med mig terapi-uppgift

Det kan verka löjligt enkelt men detta hjälper faktiskt väldigt mycket. Åtminstone har det hjälp mig att sätta fokus på rätt. Så denna lilla grej tänker jag fortsätta med.

Helgen har var riktigt fin, på många sätt. Dels på grund av det vackra vädret men också för att vi fått umgås med Connys äldsta son och hela hans familj. Theo och Jason har lekt och tuppfäktats om vartannat, men mest har de ändå njutit av varandras sällskap. Och jag har snusat bebis. Lilla Elliot, 1,5 vecka, verkade trivas i skärgårdsluften. Och Jason visade oanade sidor som farbror. När vi hälsade på på BB verkade han inte alls bry sig om bebisen, eller förstå vad det var för den delen. Men nu var han framme och pajade på hans huvud, satte tutten i mun på honom och gav (efter lite eftertanke) en gonattpuss på huvudet. Åh, mammahjärtat smälter!

Så otroligt tacksam för min knasiga familj och allt jag har omkring mig. Dessutom var jag och sprang och så badade jag bastu och tog årets första dopp. Bara en sån sak!

Båda var alldeles lugna när Jason höll Elliot. Så fint!

Om resan som kommer göra mig stark...så småningom

Jag kommer ihåg stunden. Det var en kväll förra sommaren. Jag låg på stugan och höll på natta Jason. Där ute väntade en sen middag i kvällsolen med resten av familjen. Och jag vet inte vad det var, men jag antar att det var summan av många små delar som gjorde helheten. Och den helheten var alldeles perfekt. Det är den senaste gången jag varit så lycklig att det sprudlade i mig. I alla fall vad jag kan komma ihåg.

Jag känner det själv. Det har varit mycket negativitet i denna blogg i höst och vinter. Eller visst har jag försökt lyfta de goda sidorna som alltid finns där. Men samtidigt har jag velat vara ärlig och samtidigt behövt ventilera. Och det som har hänt är väl egentligen är att när jag väl började analysera mitt beteende och mina känslor så hamnade jag i en nedåtgående spiral. Och ibland är det så. Man behöver nå botten innan man kan börja klättra uppåt igen.

Amanda skrev här om dagen så otroligt träffande om hur man bygger moln. Och det var som hon beskrev precis det jag känner och har känt alltför ofta det senaste halvåret. Och hur det kan vara svårt att se det där positiva fast man vet att det finns där. Men moln varar inte för evigt. För någon dag skingras de och solen kan äntligen lysa.

Jag vet att jag kommer att komma dit igen, till den dagen då solen lyser på mig och värmer min solhungriga kropp. Men jag vet också att det är jag som bär det absolut största ansvaret för att ta mig dit. Så nu försöker jag verkligen tvinga mig själv att tänka annorlunda."Sänk förväntningar!" var det råd som min kära sambo gav mig. Det är inte lätt, för en sådan som jag. Men just nu är jag villig att pröva allt som kan få molnet att skingras.

Det är en lång process, men jag föreställer mig att jag står där en dag i solen, och känner att jag växt i denna resa som jag tydligen tar mig igenom nu. Stark inifrån ut! All styrka, både den fysiska och mentala kräver hårt arbete och mycket kärlek. Men jag vet att det kommer att vara värt det.

Det som skaver

Jag vet att man inte ska jämföra med det som varit. Men att det ska vara så svårt. Jag kommer aldrig att bli nöjd om jag ser tillbaka och är missnöjd med det som är nu. Idag hände det igen. Min facebook påminde mig om ett tre år gammalt blogginlägg. Det handlade om det mål jag hade den våren och hur skulle ta mig dit. Och sen kunde jag inte låta bli att gå in och läsa övriga inlägg från den våren. Det gick ju riktigt bra. Jag kom i den bästa form jag varit i i mitt 29-åriga liv. Och ju fler månader som läggs till så känns den jag var då mer och mer avlägsen. Fast jag trodde och hoppades att jag så småningom skulle närma mig den versionen av mig själv igen. Och det ironiska är att den startform jag hade då är något av en drömform nu.

Jag kan inte riktigt sätta ord på hur det känns att ha tappat bort sig själv. Och då menar jag inte att utseende och kroppsform är det viktigaste här i livet, men jag känner mig ändå så vilsen. Jag visste att livet skulle förändras totalt när jag blev mamma, men jag förstod inte att jag inte längre skulle känna igen mig själv. Varken inuti eller utanpå.

Jag kämpar verkligen med att försöka få det att gå ihop. Men jag har så svårt att prioritera. Jag kan inte och vill inte prioteriera mig själv i den utsträckning som skulle krävas. Jag vet att jag borde acceptera läget som det är nu, att det är en tid i livet som ser ut så här. Men hur ska man kunna acceptera att inte känna sig som sig själv?

Detta blir ett fluminlägg känner jag. Har nog inte sorterat tankarna helt klart. Men detta är något som skaver hos mig. Jag har också funderat på hur jag kunde hitta mig själv förra våren, komma en bit på väg och sedan tappa bort mig själv igen. Och nu när jag försöker så hittar jag inte det där drivet och kämparglöden som behövs för att kunna ta mig mot mitt mål. Det enda jag kan komma på är att jag då var mammaledig och nu jobbar heltid. Och det i sig är en ganska stor skillnad. Den lilla tid jag har i vardagen vill jag spendera tillsammans med min underbara son. Den tiden är så otroligt värdefull har jag märkt nu när min arbetstid ökat. Och den lilla tid jag har över när han sover försöker jag så gott jag orkar använda till att vårda mig själv på olika sätt. Men det är så många faktorer som behöver rymmas med i den där egenvården så det blir snabbt översvämning.

Jag vet att jag kräver mycket. Kanske för mycket? Jag vill att alla bitar i livet ska fungera och jag blir så besviken när de inte gör det. Och jag vet också vilken pusselbit som gör mig mest besviken, och när den biten hamnar lite snett går det liksom inte att lägga resten av pusslet. Jag får det inte att gå ihop. Sen hör jag röster som säger "det är bara att bestämma sig". Jo, jag vet det. Men ändå förmår jag mig inte, Jag orkar inte. Inte alla dagar. Och om jag inte förmår mig till det så vem är jag då? Jag som alltid kunnat göra det jag vill när jag bestämt mig.

Hur gör du? Lyckas du lägga pusslet som innehåller såväl familj+heltidsjobb+egentid+träning+sociala relationer+kärleksliv? Jag jobbar som sagt på alla dessa bitar, men framförallt med mig själv. För att få bort det som skaver. Men jag hör så gärna dina tankar om vardagspusslet. Det brukar lätta lite då.

Älskade unge. Du är det finaste som hänt mig! Du tog mig med storm och kastade omkull allt jag trodde var statiskt. Så mycket du lär mig varje dag! Jag blir testad och tvingas utvecklas. Mitt viktigaste mål kommer alltid att vara och att bli den bästa mamma du kan ha.

Skrivkramp och stugliv

Sitter med en förbannad skrivkramp. Saknar flytet och orden. Jag saknar att skriva direkt jag har ett inlägg i huvudet. Nu mosas texterna ihop i huvudet för att det går för länge mellan gångerna. Och när jag äntligen har en stund över så vet jag inte i vilken ända jag ska börja.

Så nu får ni en helt vanlig lägesrapport. Är på stugan igen. Tänk att det kan vara så stor skillnad mellan helg och vardag. Jag känner mig som en helt annan människa när jag är ledig. Inte så konstigt kanske, men tycker inte riktigt om det. För vardagen är ändå en så stor del av livet. Och den ska kännas bra. Inte så att den känns dålig nu heller, men den är så galet intensiv. Nå hur som, jag jobbar verkligen för att det ska fungera bättre. Så jag hoppas det kommer att ge resultat snart.



Nej, jag var inte så här glad under min promenad. Men "fake it til you make it"
kändes som ett lämpligt motto idag.  

Sen tampas jag fortfarande med min evighetsförkylning. Känns helt hopplöst. Det är fjärde helgen som jag är krasslig, och min kondition har gått och gömt sig i en vrå där den inte hittas ens med den mest grundliga storstädning. Nej fy, idag när jag var ut på skogspromenad kändes det som att jag sprungit ett Marathon. Alldeles knäsvag och flåsig. Av en promenad! Jag vet att det går över någon gång men just nu känns det väldigt avlägset. Och jag som anmält mig till Sjöjungfruloppet i maj. Jag tänkte springa 10 km. *harkel* Vi får se hur det går. Jag är inte den som backar från en utmaning, men ja, en utmaning kommer det minsann bli.

I övrigt lever vi stugliv så gott vi förmår. Grillar korv, hugger ved och badar bastu. Själen får vila och kroppen mår bra (efter omständigheterna). Och så har jag lagat sjukt god frukost i form av banan-kokosplättar med vaniljgrädde och till efterrätt idag blev det sockerfria kokosbollar. Det senare gick hem hos alla familjemedlemmar. T.o.m 11-årigen som i princip bara tycker om kolhydrater och socker. Så SCORE! på den.

Jason blåser på brasan. Gulle!

Och jo, om ni inte kunde lista ut vart vi ska åka baserat på bilden i mitt förra inlägg så är det alltså Agadir, Marocko som är vårt resmål. Spännande minsann. Tar gärna emot tips och råd av någon som varit där!

Nu var det slut för idag. Lovar att återkomma med vettigare inlägg så snart hjärnkontoret fungerar lite bättre.

Rapport från upptagen kvinna mitt i livet

Det här med tidsbrist har fått en helt ny innebörd sen jag började jobba heltid. Tio dagar sedan mitt senaste blogginlägg! Det är ungefär nio dagar för mycket. Jag trodde helt ärligt att det inte skulle vara så stor skillnad att jobba två timmar mer om dagen fyra dagar i veckan (har alltid kort dag på fredag). Men who am I kiddig? Numera är jag sjukt trött på kvällarna i och med min tidiga väcking. Och att få in allt där där som jag både vill och behöver hinna med efter läggning känns som en nästintill omöjlig ekvation. Så ett aktivt bloggande får snällt vänta till bättre tider. Just nu överlever jag bara.

Nytt sen sist då? Jag är inne på tredje veckan på min förkylning. Min motivation till en sund livstil med kosthållning och träning har varit nere och botten och svängt några gånger under dessa veckor. För kosthållningen går hand i hand med träningen för mig. När jag inte kan träna orkar jag inte bry mig om kosten heller. Inte alla dagar i alla fall. Nu har den dock kommit tillbaka lite, motivationen alltså. Varför förstår ni säkert när ni läser lite till.

Sen har jag haft lite semester, två dagar i slutet av förra veckan. Varav första dagen helt och hållet gick åt till återhämtning. Sov en tre timmar lång dagsvila (säger det något om mitt mående just nu?). Dag två var vi på en inte allt för lyckad resa till Sverige över dagen. Sonen tyckte att det var morgon kl. 4.30 den dagen, och dessutom gick dagvilan helt åt skogen eftersom han skulle sova i bilen och bilfärden från Kapellskär till Norrtälje tar endast 30 minuter. Så tidig morgon och värdelös dagsvila....Jag kan säga som så att jag är glad att vi kom hem med några inte alltför tokiga inköp och vettet (nästan) i behåll.

Nå, lördagen vägde upp allt litegrann då vi njöt av gnistande snö och solsken på Föglö. Och på söndag fick vi äntligen tummen ur och bokade vår resa. Vi åker på påsklördagen och nu vill jag veta om ni kan gissa vart vi ska åka?

Här kommer jag alltså att fira min 30 års- dag!

Tillfredsställd och förväntansfull

Sambon sitter (snarare ligger!) med datorn så jag mobilbloggar för ovanlighetens skull. Tycker inte om det men det får gå an. Acceptera utan att behöva gilla som min terapeut brukar säga.

Utan att förvillas på sidospår så vill jag bara att ni ska veta att jag har en sjuhelsikes bra fredag bakom mig som nu börjar lida mot sitt slut. Det kan vara så att rosévinet som serverades till middagen har en bidragande orsak till mitt goda humör. Men det är inte bara det.

Jag nattade en trött och nöjd son för en stund sedan. Han somnade nästan direkt och där låg jag och tittade på stjärnhimlen. Vi är på Föglö förresten och bara det i sig bidrar till mitt välmående. Hur som så låg jag där och kände mig oändligt tacksam. Och tro mig, det är (tyvärr) inte en känsla som förföljer mig dagligen.

Ni vet när man har saker som inte direkt påverkar en i vardagen men som ändå ligger och maler i bakhuvudet och stjäl onödig energi? Två sådana saker i mitt liv är just nu: 1. Hur ser vårt framtida boende ut? 2. Vad ska jag göra av min vintersemester/hur ska jag fira min 30 års dag? (Hint: sku vilja åka på resa). Nu är det så att denna dag är dagen då det presenterades möjliga lösningar på bägge ovanstående punkter!! En dag där möjligheterna för en gångs skull verkar vara fler än hindren.

Inget är hugget i sten och allt kan hända. Men magkänslan är ändå så bra. Allt kan lösa sig! Allt kommer att lösa sig i sinom tid. Och jag älskar känslan av att framtiden känns oviss men hjärtat säger att jag är på rätt väg.

Ja denna fredag är så bra att jag till och med bjöd på en booty dance när sambon spelade gitarr. Men som tur finns det inga filmbevis!

Ha en fin en!

Små vänner och andra guldkorn

Det är inte ofta vi är sociala, men plötsligt händer det. I lördags var vi på middag till Jasons dagiskompis och hennes föräldrar. En riktigt trevlig sammankomst. God mat och busiga barn. Eller mest var det vår son som stod för den busiga biten. Så häftigt att höra Selma uppfodrande säga åt Jason "Jason sätt dig", "Kom och sitta" och "Sitta vid bordet!". Härlig tjej! Hon kommer få det tufft om hon ska hålla koll på vår vilding framöver.

"Flytta på dig bruden! Jag kan inte missa fåret Shaun!"

I övrigt har det varit en väldigt lugn helg. Jag avslutade arbetesveckan med att dra till gymmet efter jobbet med min kollega. Vi har pratat om det länge och äntligen synkade vi. Sen hade jag planerat in träning både lördag och söndag eftersom det blev en helg i stan. Men kroppen ville annorlunda. Frusen, trött och lite feber så det fick bli en vilohelg iställlet. Men skönt det också.

Känns som helgen bjudit på små guldkorn här och där och jag känt mig lugn och tillfreds. Bara en sådan sak som att för en gångs skull vakna innan sonen och känna sig utvilad, och få ligga och kramas en stund med sambon innan sonen vaknar. Det kan lyfta en hel dag. Men visst är det mysigt att vakna och mysa med sonen också. Hur som så har jag fått tanka både familjetid och fyllt på vänkontot den här helgen, och det var verkligen välbehövligt efter arbetsveckan jag hade. Nu orkar jag igen.

Bring it monday!

Blåsa bort pipi!

Så blir det bra igen!

Det är skittufft helt enkelt!

"Visst är det roligt att ha barn?" Fick frågan när jag kom till gymmet och pratade med en i omklädningsrummet. I normala fall skulle jag säkert ha svarat att ja, självklart är det roligt. För det mesta. Nu kom jag dock från kvällrutiner kantade av skrik och gråt, så jag var inte direkt benägen att hålla med damen i omklädningsrummet. Och jag svarade ärligt, att just nu är inte den bästa stunden för ett sådant påstående. Och vi pratade lite om småbarntiden och snart sa hon som det var. "Det är skittufft helt enkelt! Allt annat är en bonus. De dagar som går bra får man vara glad över, men resten är en kamp!" Och det var en tröst för mig att höra detta från en kvinna med äldre barn. För det är så det är. Och det är okej. Man får bryta ihop och gråta en skvätt när det blir som jobbigast. Tror det hör småbarnslivet till. Kanske det blir en bättre dag nästa dag.

Nu måste jag erkänna att denna vecka är extra tuff. Det har hänt saker på det område som känts mest tryggt och stabilt i mitt liv denna höst. På jobbet. Min självkänsla fick sig en liten törn. Men även där, det är bara att bryta ihop och komma igen. Utvärdera, göra om, göra rätt. Det är svårt att tro på sig själv om man får höra att någon annan tvivlar. Men å andra sidan kan missförstånd ske så lätt, och då är det extra viktigt att tro på sig själv. För om man inte själv gör det blir det väldigt svårt för andra att göra det. Och jag kämpar varje dag för att bli lite starkare i mig själv. Ibland blir man lite extra testad antar jag. Och det sägs ju att det man inte dör av gör en starkare, så jag hoppas att så är fallet även denna gång.

Men en liten påminnelse till mig själv och alla er som läser detta. Sprid glädje och kärlek omkring er. Det blir så mycket roligare då!

Vi börjar dagen med ett leede imorgon, är ni med mig?

Nya rutiner och vardagslycka

Nu är det slut på lata morgnar (!). Nej, jag har inte vetat av något som heter lata morgnar på snart två år. Men från om med imorgon kommer jag inte längre att börja klockan 9.00 utan 7.30. Rätt så väsentlig skillnad. Men i praktiken blir det "bara" väckning en timme tidigare än nu, även om 5.45 känns rätt så okristligt tidigt. Jag vill nämligen hinna ut på min morgonpromenad även fast jag börjar tidigt, men å andra sidan "vinner" jag lite tid i och med att dagislämningen och även sonens alla morgonrutiner faller på pappan i huset. Skönt för dem är ändå att de inte har någon tid att passa, utan får ta den tid de behöver. Jag har skrivit upp att Jason ska komma till ungefär kl. 9.00 till dagis men det är ju absolut inte på minuten. Och Conny är sjukskriven februari ut och när han börjar jobba igen blir det troligtvis deltid, så förhoppningsvis får de ha stressfria morgnar ett bra tag till.

I övrigt flyter veckan på rätt så bra trots att vi har väldigt späckat i vår kalender, vilket jag skrev att jag förberedde mig mentalt inför förra veckan. Ikväll medan Conny förberedde sig för att bege sig till stadfullmäktige så packade jag, Jason och storebror simväskorna och begav oss till Mariebad. Länge sen sist nu då Jason varit så mycket sjuk. Först var han väldigt uppspelt när vi berättade vad vi skulle göra, "mimma, mimma, mimma", lät de från honom. Men sen när vi kom in i omklädningsrummet blev han så olycklig! Och även i duschen, det är som att han inte alls skulle förstå vad det handlar om. Men när vi väl kommer ut i bassängen blir han så lycklig att han inte vet vad han ska göra av sig själv. Så en lyckad tisdag har vi bakom oss.

Och efter simning är mer regel än undatag med smootie. Gissa vem som somna som en klubbad säl ikväll!

När mamma blir nerpetad till andra plats

Kommer hem från jobbet, har fredagsfeelis, vårkänslor och hela positiva känsloregistret med mig när jag steg innanför dörren. Visste att sonen haft en bra dag med mommo. Och så möts jag av ett skrik! Sonen blev så ledsen när han såg mig. För det betydde att mommo skulle åka. Det förstod han. Han ville inte vara med sin mamma. Han ville vara med min mamma.

Jag vet inte om det skär eller värmer mer i mammahjärtat. För det är klart att jag vill vara nummer ett på hans lista. Helst för alltid. Men det värmer också så otroligt att han tycker så mycket om sin mommo. Att han har så många omkring sig som är favoriter. Alla på sitt sätt. På dagis brukar han förvänta sig att bli hämtad efter lunchen eftersom det händer ibland. Då frågar han någon i dagispersonalen "mommo?". Eller mammu (fammo).

Men sonens aviga känslor mot mig gick ju över. Vi hade en väldigt mysig eftermiddag på tumis. Och egentligen tror jag inte att det handlade om att han inte ville vara med mig, utan mer om att han ville vara med mommo också. I vilket fall som helst så känns det så skönt att ha någon utöver den närmaste familjen som betyder så mycket och som han känner sig så trygg med. Och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att Jason har tre av fyra far-och morföräldrar på ön.

Om det så betyder att jag blir nerpetad till andra plats ibland. Det kan jag ta.

Första gången de möttes. 

Hänt i veckan

Vi hann just och just glömma bort om vi har suppar hemma eller inte, tvätta snortrasan och förlägga febertermometern innan vi var där igen. Han började komma in i dagisrutinerna igen efter en vecka borta och jag hade planerat ett efterlängtat simhallsbesök för hela familljen och dessutom avslöjat den roliga aktiviteten åt sonen. Sen tog han en ovanligt lång sovmorgon och mammainstinkten sa åt mig att ana ugglor i mossen. Och som för det mesta (om inte alltid) stämde denna instinkt, febern hade kommit tillbaka. Inte ens en vecka hann han vara feberfri. 40.1 var vi uppe i nu på eftermiddagen. Humöret är det dock inget fel på, vackert så. Men jag blir sååå trött på dessa förkylningar! Stackars unge, ska han aldrig få vara frisk längre än någon vecka i taget?

Jag hoppas innerligt att det inte dröjer en vecka innan vi är tillbaka på banan igen. Vi behöver all energi vi kan lagra till nästa vecka då det är storebror vecka med flera prov och pappan i huset har flera politiska åtaganden. Dessutom börjar jag jobba heltid nästa veckas onsdag då vi byter månad. Jason börjar gå heltid på dagis från och med måndag, men i praktiken blir det inte så mycket längre dagar då Conny ännu är sjukskriven. Han kommer att föra honom på morgnarna, när de är redo helt enkelt. Och jag hämtar bara en halvtimme senare än nu. Har jobbat 9-15 när jag jobbat deltid, heltid kommer att vara 7.30-15.30. Men det blir skönt att slippa stressen med att räkna timmar på dagis, och planera dagar så detaljerat två veckor i gången. Nu kommer vi ha möjlighet att flexa lite, OM det behövs. Bara han nu skulle bli frisk.

I övrigt så har veckan flytit på rätt så bra. Jag har fått in träningen ganska bra, och jag har sådan h**vetes träningsvärk från mitt gympass igår. Jag kan berätta att jag vet var min rumpa sitter om vi säger så. Men det är så sjukt skönt att ha träningvärk. Speciellt när jag inte har det så ofta nu för tiden. Härligt att kunna chocka kroppen ibland!

I övrigt försöker jag bara ladda batterierna och njuta av att vara samlade med lilla familjen de kvällar vi är det. Och vet ni vad! Det är vår ute. Jag vet att det står 26e januari i kalendern, men när marken är nästintill bar, solen skiner och fåglarna kvittrar, då hjälps det inte att vårpirret börjar surra i magen. Och jag älskar den känslan! Nu börjar jag vakna till liv igen, riktigt på riktigt. Ser framemot vad den här våren har att erbjuda.

Det var inte övning som gav mig träningsvärk i rumpan nej, men den hör till favoriterna.
 Stående hantlerodd. Känns precis på rätt ställen i ryggen. Tack kroppen för att du svarar så bra på träningen just nu!