I helgen kom vi oss iallafall ut till vårt paradis. En och en halv månad sedan sist. Och visst var det skönt för både kropp och själ att vistas i den omgivningen igen. Sen kanske det inte alltid blir som man tänkt sig. Familjeförhållanden kan vara knepiga ibland, och när fem personer (fammo var också med) vistas i 45 kvadratmeter ett dygn är det inte givet att alla kommer överens hela tiden. En grinig 1,5 åring, en trotsig 11-åring, och två av de vuxna som ibland strider lika mycket som de kommer överens. Men älskar ändå. Det är ju huvudsaken. Och det mesta blåser över lika snabbt som det blossade upp.
Vad gör man då på hösten i ett sommarparadis? Jo, vi gick promenader och hälsade på hästarna. Matade dem med morötter och fallna äpplen. Räfsade lite. Spanade på örn och ormvråk. Fiskade lite (11-åringen), firade samma blivande 11-åring och åt god mat. Men mest av allt underhöll vi 1,5-åringen. För honom är det inga problem i att underhålla fyra personer. Oftast känns det som att man ändå är minst en person för lite. Det är sådan ålder nu. Bara att gilla läget.
Jag är egentligen ingen hästtjej. Men jag älskar dessa ståtliga djur. Och just dessa hästar har verkligen blivit våra vänner. Varje gång vi kommer till stugan vevar vi ner rutan och ropar"hej hej heppona!", och när vi åker är det "hejdå, heppona!". Och varje promenad vi går hälsar vi och pratar med dem. Sorgen var stor i somras när svartvita Pingu flyttade till Sverige. Vi har följt honom sen han föddes. Men sen fick vi höra att han har ett eget solarium, så det går iallafall ingen nöd på honom.
Denna gång fick Jason för första gången ge äpple åt hästarna. Och så här lycklig var han efteråt. Han tyckte även att det var extremt roligt när hästarna fick morot av mamma.
Bröderna nedan alltså. Behöver jag säga att vår 1 km långa morgonpromenad tog cirka en timme. Nä, gissade väl det. Om ni undrar vad det är som sticker upp i Kaspians famn så är det en tass. Jepp, vår katt får man bära hur man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar