Lycka är att få växa upp med djur. Det är en av de finaste erfarenheter vi kan ge vår son. Nu har vi förlorat vår extramamma. Vår världens finaste kisse. Vår Hildur.
Du bet mig i fötterna när Jason skrek som riktigt liten. Eftersom du kunde det här med att vara mamma tyckte du väl att jag inte riktigt skötte mig. Du lät honom hållas när han började krypa omkring och drog dig i pälsen. Och när han lyfte upp hela dig på heltokiga sätt. Du följde honom vart han än gick på Föglö, höll koll, vakade. Du var så försiktig och försynt. Men aldrig att du skulle gjort något tokigt. Du hade ett varmt hjärta och du trivdes hos oss. Du var världens mest tillgivna katt. Sov vid husses ansikte nästan varje natt.
Frasen "en överkörd katt" är så vanlig att man knappt reagerar när man ser den eller hör den. Men när det är ens egna katt går hjärtat sönder. En katt är inte bara en katt. Det är en familjemedlem. Och när det finns barn som saknar blir tomrummet efter tassarna ännu större.
Tack för åren vi fick med dig. Och hemsök gärna gubben som körde för snabbt och inte ens stannade.
I helgen ska du få begravas där du trivdes bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar