Tack

Jag vill bara skriva ett tack till alla som gillade och kommenterade mitt inlägg igår. Er feedback värmer verkligen!

Sen kan jag känna mig lite sorgsen över det faktum att det var så väldigt många som kände igen sig. Kände igen sig i vikthets, destruktiva tankar, jakt på bekräftelse och till om med i självhat. Ska det verkligen behöva vara så? Jag tror vi alla vet svaret på varför det så lätt blir så. En föreställning om hur kroppen ska se ut, hur livet ska se ut. En önskan om att passa in i mallen. Istället för att skapa oss en egen mall. Som just Du passar in i, för att den är formad just för dig, av dig.

Det är inte lätt. Jag om någon vet det. Men för mig har det funnits en liten räddning trots att så mycket blivit fel i mitt sätt att se på mig själv. Den räddningen stavas vänner.

Jag har några guldkorn (förutom min kära sambo) i mitt liv som i många år funnits där, fast dom inte finns vid min sida rent fysiskt. Och vi må ha haft våra duster, och vi lever skilda liv långt från varandra. Kontakten är inte alltid vad den borde vara. Men en sak är säker. Dom skulle inte kunna bry sig mindre om hur jag ser ut. Och så har det alltid varit.

När jag kämpat mot ett mål kanske de har sagt att jag är duktig, eller att jag kämpar bra. Men aldrig, inte ens i misstag, skulle en kommentar som "vad du är snygg NU", slinka över deras läppar efter att jag gått ner i vikt. Och ibland kan jag ha saknat peppen som uteblivit, men nu inser jag attt det är just de uteblivna komplimangerna som gör att jag kan lita på dem. Att de finns där för mig och accepterar mig, i alla väder.

Jag hoppas att alla ni som kommenterade igår, och alla andra också, har åtminstone en sådan person i era liv. Någon som du vet att verkligen tycker om dig, precis som du är. Någon som du vet tycker att du är speciell och som uppskattar dig. Hela dig, både det bra och det dåliga.

Och en sak till om komplimanger som jag inte fick med i mitt inlägg igår. I ärlighetens namn så har jag säkert fått lika mycket komplimanger oberoende av hur jag har sett ut. Men det är min snedvridna kroppsbild som gjort att jag inte kan ta till mig komplimanger när jag inte ser ut som jag "borde". Så jag vill inte lägga över ansvaret på min omgivning, det är mest min hjärna som spökat. Men jag håller fast vid det jag skrev igår. Att vi alla har ett ansvar att ta bort fokus från det ytliga, och se människan bakom skalet.

Tack och lov har jag på senare tid blivit bättre på att ta komplimanger på rätt sätt. Ta dom till mig och låta dem lyfta mig. Det fungerar inte alltid, men mer ofta än sällan.

Gonatt. Ta hand om dig!

En kväll i Vasa för många många år sedan. Tätt sammansvetsade redan då.