Hjärtskärande vardag

Det kanske inte är så smart av mig ur bloggsynvinkel att leverera tystnad i flera dagar efter att jag skrivit mitt hittills mest lästa inlägg. Ber om ursäkt för det. Men ibland går det bara inte. Har denna vecka tagit fram datorn tidigast efter 22 på kvällarna, om jag överhuvudtaget orkat öppna den. Och då fungerar inte min hjärna tillräckligt väl för att formulera vettiga meningar. Och att ha fram telefonen med min 1-åring är nästintill omöjligt. Han blir rabiat om han inte får titta på något program på den (jag känner hur uppfostringspoängen bara rasslar in här), så det är bäst att hålla telefonen ur synfält. För jag orkar bara inte höra på hans vrålgråt flera gånger per dag. Och jag tänker inte ge med mig varje gång heller (lite hård kan jag vara, men det har sitt pris).

Vi har någon period på gång just nu verkar det som. Det har varit mycket gnäll, mycket separationsångest, mycket bara-mamma och även lite oroligt på nätterna. Enligt min app som jag blev så mobbad för (av sambon) så stämmer det att det är någon utvecklingsfas nu. Inte för att jag tittar så mycket på den mera men ändå. Ja, jag hoppas det går om snart iallafall, för jag har åkt med en klump i magen och tårar i ögonen varje dag från dagis den här veckan. När det varit värst har Jason blivit ledsen redan i bilen på väg till dagis. Och jag har lämnat den gråtade sonen varje morgon. Men, det går om på några sekunder. Jag hinner knappt ut så är han lugn igen. Och sen går det jättebra hela dagen. Men det är klart att det är jobbigt ändå. Mitt mammahjärta klarar inte av så många fler morgnar som dessa, så jag hoppas verkligen det blir bättre snart. Men han har helt enkelt kommit på att det här med dagis inte bara var en rolig grej, det är hans vardag.

Lite positivt denna vecka är att jag äntligen blivit frisk och kommit igång med träningen igen. Och efter mitt inlägg i söndags tänker jag att jag genomför varje träningspass för att jag tycker om min kropp, och vill göra den starkare. Jag försöker så långt som möjligt undvika den tanken "jag måste träna för jag håller på att tappa greppet om mig själv helt, jag är helt värdelös och i så dålig form". Den tanken brukar dyka upp alltid nu som då. Men nu ska jag göra allt jag kan för att hålla den borta. Mental träning. Så mycket svårare än man tror. Så mycket viktigare än man tror.

Idag blev ingen träning. Däremot ett blåsigt besök till lilla holmen för att aktivera en gnällig son. Vi hade roligt men den isande höstvinden som gjorde näsor och kinder röda fick oss ganska snabbt att cykla hemåt igen. Sen lagade vi mat och sonen åt som en häst. Hungrig blir man av frisk luft, och gnälligheten var som bortblåst. Vad är nu bättre än det.