Helvetesveckan.

Vi är på Föglö. Vårt paradis här på jorden. Tidigare ikväll satt jag med ett vinglas brevid mig, läste en bok jag köpt idag och gick för en liten stund in i min egna lilla bubbla. Trots att en satt spelade gitarr och sjöng, en övade på att göra "waterbottleflip" (don't ask me men det lät mycket iallfall) och en var väldigt tyst (alla småbarnsmammor vet att det är oroväckande). Men jag gav mig den stunden, stängde av. Det förtjänade jag, för jag hade just överlevt helvetesveckan.

Jag har flera gånger under de gågna dagarna trott att jag kommer att gå sönder inombords. Av stress. Av frustration. Storebror är hos och mängden skolarbete en 11-åring kan ha på en vecka kan vara totalt chockerande. Om barnet klarar av mycket själv är det väl ingen större grej, antar att det är anpassat efter vad det är tänkt att klara av i den åldern. Men när barnet behöver extremt mycket hjälp av föräldrarna och andra vuxna blir det så tungt. Till och med övermäktigt är en underdrift. Och att katten sen blir överkörd. Det var bara droppen.

Jason har varit helt upp och ner hemma den här veckan. Han har förstås märkt av att vi varit stressande och inte hunnit fokusera på honom som vanligt. Att sen försöka få en 11-åring att koncentera sig på skolarbete när en gnällig och skrikig lillebror springer omkring och bara vill vara med är en utmaning och som inte fanns med i mina vildaste fantasier. För så här är det. Conny gör det han kan, han hjälper till med läxor osv i viss mån, men det är ingen vits att sticka under stolen med att det är jag som drar det stora lasset. För det finns ingen annan som klarar av det, hos oss. Och jag bara tror och hoppas att det kommer att ge ringar på vattnet i framtiden. Att det kommer att ha varit värt det. Men det vet jag redan nu. För hur det än kommer att gå för Jasons storebror så kommer jag ha haft ett finger med i spelet, och det gör mig stolt. Och jag hoppas att de stunder då jag hjälpt och stöttat väger tygnre än de stunder jag varit trött, stressad och frusterad. Min terapeut sa att barn mår bra av en så kallad "dynamisk uppfostran". Och dynamisk kan man minst sagt kalla mig.

Men nu har vi kommit över på andra sidan. För den här gången. Fredagen är äntligen här, och en helg av bara familjemys väntar. Familj är en knepig grej. Att leva nära inpå varandra tar så otroligt mycket. Men ger ännu mer. Ensam är man stark men tillsammans ännu starkare.

Sen ser man det här och hjärtat bara smälter. Storebror övar engelska ord och lillebror tittar fascinerat på. Så här satt de åtminstone en halvtimme. Han må vara omotiverad i skolan och allmänt slarvig, men han är världens bästa storebror.

Vad är det morsan? Jag klättrar bara lite. Och nedan det första dagisfotot. Vårt lilla troll. Kärleken är obeskrivlig trots att vardagen är tung ibland.