När lillen kom till världen

Jag har i flera veckor hållit på att formulera ett inlägg i mitt huvud . Ett inlägg som handlar om det största, värsta, mäktigaste och bästa dygnet i mitt liv. Dygnet Jason kom till världen.

Man glömmer så snabbt säger alla, och det är så sant. Det har snart gått sju veckor sen Jason föddes och redan har mycket detaljer suddats ut och framförallt har känslorna tonats ner. Känslostormen efter förlossningen var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig, och det tog dagar, ja t.o.m veckor innan jag kunde prata om förlossningen med normal röst, utan att den sprack. Men ändå var det just det som hjälpte, att prata om det. Då kunde jag till slut acceptera mina känslor under och efter förlossningen och börja känna en stolthet över vad jag presterat och en tacksamhet över att allt gått bra. Trots att jag var långt ifrån den första och långt ifrån den sista kvinnan att föda barn så var ändå upplevelsen unik för Mig, och jag behövde bearbeta den innan jag kunde ta modet till mig att skriva ner vad jag varit med om.

Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att gå in på läskiga detaljer, jag vill bara ha min förlossningsberättelse nerskriven nånstans. Så att jag inte glömmer. För jag tror det kan vara häftigt att läsa sen, om några år. Så egentligen är detta inlägg främst till för mig själv, men eftersom jag för länge sen slutat skriva dagbok får det bli ett blogginlägg istället. 

Sista gympasset. Mådde hur bra som helst. V. 40+5.

Tisdagen den 5 maj hade jag gått fyra dagar över tiden och jag hade ett ultraljud inbokat för att kontrollera storleken, eftersom man misstänkte att barnet kunde vara på större sidan. Samma morgon hade slemproppen gått så förlossningen skulle komma att börja så småningom, kanske om några dagar eller så. Men på ultraljudet uppskattade man babyn till 4,5 kg (!) vilket innebar att läkaren tyckte att vi skulle börja sätta igång mig så småningom. Så jag gick hem med ordination om att göra ALLT i min makt för att förlossningen skulle starta. Bastu, sex, låååånga promenader, fönstertvätt you name it! Och det var doctors orders så det var bara att lyda. Och sen skulle jag komma in på torsdag morgon om inget hänt och dom skulle sätta igång mig med medicin.

Därmed bestod min onsdag av gym, fönstertvätt, långpromenad, bastu...ja, det var minst sagt en intensiv dag. Sov inte så jättebra natten till torsdag, var väl ganska nervös tror jag. Men ändå förväntansfull. Nästa dag var det väckning i arla morgonstund. Jag var förvarnad och förberedd på att det kunde ta flera dagar innan förlossningen startade. Inte kunde jag då tro att jag ett dygn senare skulle hålla min son i famnen.

Kl. 10 ungefär fick jag den första halva tabletten och därefter fick jag en halv tablett varannan timme. I början gick det hur bra som helst, jag var ut i solen och gick en promenad på förmiddagen. Nångång efter lunch började sammandragningarna kännas lite mera och det vi inte visste då men kunde konstatera senare var att vattnet gick nångång på eftermiddagen. Vid 16-tiden fick jag vad som sku komma att bli den sista tabletten. Barnmorskan som då hade hand om mig sa att jag skulle gå ut och gå, men då kunde jag varken sitta eller gå. Middagen gick inte ner och det började bli riktigt jobbigt. Värken var som en molande intensiv mensvärk som kom och gick i vågor men släppte aldrig helt. Från ungefär kl 15 på eftermiddagen var jag inte smärtfri överhuvudtaget. Det gick i ett. Vid 17-tiden gick jag i duschen, vilket var skönt, men det blev för varmt och jag var fem före att svimma. Så det äventyret slutade med kalldusch av barnmorskan, rullstol till rummet, bebisen hjärtljud sjönk och dom satte elektrod på bebisen huvud. Här skulle dom alltså ha tagit hål på hinnorna men vattnet hade som sagt redan gått.
Jag kommer ihåg min vädjan "snälla säg att jag inte behöver ta flera tabletter!". Och det behövde jag inte.

Nångång vid 19 tiden på kvällen rullade vi in i förlossningssalen och det är från då ungefär dom räknar att förlossningen började, även om sammandragningarna inte var riktigt regelbundna här ännu. Lite efter 20 ringde Conny, han var då på väg till sjukhuset från gymmet och han frågade hur det gick och om jag behövde nångting från Sparhallen. "Jo, tack det går bra, jag ligger med lustgas och värkar! Och nej, jag behöver inget från Sparhallen". "Oj då, jag kommer nu!". "Ligger bebisen i röret nu?" frågade blivande storebror Kaspian som var med och blev skjutsad till sin mamma i samma veva. :)

Lite före 21 kom Conny och från då fram till midnatt var jag i ett töcken och upplevde de dittills värsta timmarna i mitt liv. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket härifrån, bara att jag hade ont (kommer inte ihåg själva smärtan, jag bara vet att jag hade j*vligt ont). Värkarna var väldigt intensiva och jag andades lustgas som en tok. I ett ganska tidigt skede bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Jag hade på förhand tänkt att om det är möjligt så skippar jag det, men eftersom jag blev igångsatt var allting lite "värre" (har jag förstått av andra, har ju själv inget att jämföra med). Hur som helst så hade jag haft intensiv smärta i ca 6 timmar redan när jag bestämde mig för epiduralen, så det kändes helt befogat.

Det tog sin tid innan jag fick epiduralen, det var runt tolvslaget och jag var 4,5 cm öppen då. Men läkaren som stack mig klantade sig lite och fick sticka två gånger, första gången gick den ut i benet. Conny var nog mer bekymrad över detta, han sa efteråt att han vet hur hemskt det är att få epidural, men jag var vid det här laget så bortdomnad av smärta att jag knappt märkte vad som pågick.

När epiduralen började verka var det en extrem lättnad. Jag kunde prata igen och fick vila. Nu var jag inställd på att få vila och vara smärtfri ända tills krystskedet började. Tji fick jag! För det första tog den inte bort all smärta, och sen började effekten avta och smärtan komma tillbaka mer och mer. Barnmorskan berättade efteråt att jag sist och slutligen hade effekt av epiduralen i endast ca 1,5 timme.

Första familjebilden. Lättnaden över att det är över är enorm.

Mot morgonnatten var värkarna väldigt intensiva och smärtsamma igen. När barnmorskan gång på gång frågade om jag började känna behov av att krysta så förstod jag att det närmade sig. Ca 6-tiden var jag fullt öppen och därmed började slutrakan. Man tror ju att det snart ska vara över, eller just där och då trodde jag inte så mycket, men man har ju hört att det ska ta ca 20-30 min, max en timme som förstföderska. Igen en gång, tji fick jag. Jag höll på i....hör och häpna...1 timme och 36 minuter! "Oj herregud!" va min barnmorskekompis reaktion när hon fick höra det. Dessa 96 minuter var de absolut längsta i mitt liv och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Barnmorskorna och Conny peppade och var grymma, sa att jag var jätteduktig och dom såg onekligen nöjda ut varje gång jag krystade, men jag kände mig som ett misslyckat vrak eftersom jag tyckte att det aldrig gick framåt. Jag kommer ihåg känslan av hopplöshet, blandat med en galen smärta. Mitt i allt detta gick bebisens hjärtljud upp och ner, från 80 till 200 och ner till 80 igen. Men detta var något jag inte riktigt kunde ta till mig där och då, men Conny var förstås orolig över detta, han som såg monitorn hela tiden. Gynekologen var med nästan under hela förlossningen, just för att hjärtljuden åkte lite upp och ner. 

När jag hållit på krystat ett bra tag tog läkaren laktatprov från bebisen huvud för att se att han mådde bra. Detta är ett av de värsta minnena jag har från förlossningen, det var inte alls kul. Bebisen mådde bra och efteråt fick jag veta att barnmorskorna och läkaren gjort bedömningen att jag orkar krysta ut honom, att jag hade krafter kvar. Detta trots att jag själv skrek att jag inte orkar mer, att det måste ta slut nu. Än en gång har fick jag det svart på vitt. Kroppen orkar så mycket mer när hjärnan säger nej. Jag får tacka mig själv för att jag kämpat för att få den fysik jag hade och har. Om jag inte tränat som jag gjort skulle jag troligen inte haft den uthållighet som krävdes för att klara av ett så långt krystskede, och förlossningen skulle kanske ha slutat med sugklocka eller akut snitt. Det intygade barnmorskorna, som påstod att det märktes att jag hade tränat. Till på köpet ska nämnas att Jason hade ett stort huvud med sina 38 cm, så det var verkligen en pärs. Men å andra sidan hann kroppen med när det tog så länge och jag sprack väldigt lite.

En stark, envis och perfekt pojke.
Jason Kurt Otto.

Kl. 7.21 var han på något magiskt sätt ute. Jag gjorde en klassiker och födde i skiftesbyte, precis som barnmorskorna skämtat om tidigare på natten. De e ju en pojke! utbrast jag. Jag och Conny och många andra med oss var nästan säkra på att det skulle vara en flicka. Han var blå som en alien och skrek inte på 9 minuter. Han andades men skrek inte. Nå, det gick bra, barnläkaren var och kollade på honom men då var allting redan lugnt. Han var perfekt med sina 4080 gram och 52,2 cm.


Så var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Conny hade blivit pappa igen. Helt fantastiskt. Jag måste säga att jag hade det bästa stödet denna natt. Barnmorskorna var två duktiga,unga finlandssvenskor med sisu i som pushade mig precis på rätt sätt, inget daltande. Och Conny var en exemplarisk partner som gjorde och sa exakt rätt saker. Vi var ett bra team tyckte barnmorskorna. Nu hoppas jag att vi kan hålla fast vid detta teamarbete för all den tid vi har framför oss.

Ja, det var det och resten är historia. Så här gick det till natten då vårt kärleksbarn kom till världen. Och vår gemensamma resa har bara börjat.

Vilken gåva. Helt otroligt. 

Det är ju ändå snart...

Måndag och vi har gravidvecka 40+3 här. Iallafall om man tror på den officiella uträkningen som följer det strukturella ultraljudet. Enligt alla andra ultraljud och enligt mina egna uträkningar så ska det riktiga beräknade datumet vara nånstans mellan 3.5 och 7.5. Så no panic! Fick en skön kommentar på gymmet igår när jag sa "jo, tack det är bra, still pregnant!". "- Ja, det är ju trevligt, du får passa på att vara det nu". Haha. Sant. Snart är jag inte det mera. Och även om jag och sambon längtar oss sönder och samman efter lillskrutten så kommer vi ju ändå att träffas snart. Oberoende om det är om en dag eller en vecka så är det ju ändå snart. Förhållandevis.

Längtan...

Imorgon ska jag på ett ultraljud (igen). För senast jag var, för två veckor sen, så uppskattade dom att bebisen vägde 3600 g. Och den växer ju en del här på slutet. Så nu ska jag och kolla upp att den inte börjar bli för stor. Men tacka vet jag igen min kära vän Annichen som är barnmorska (seriously, alla som är gravid första gången Behöver en kompis som är barnmorska, ta med det i planeringen när ni börjar fundera på barn!), och hon tröstade mig med att Om barnet är För stort så kommer förlossningen stanna av av sig själv (och sluta i akut snitt då antar jag, men det är en annan historia). Så det där sköter naturen. Och jag kommer ju ha professionella människor omkring mig som varit med tidigare. Och jag påminner mig själv, kroppen VET hur den ska föda barn, det är inget jag ska lära mig. Det är bara att följa med. Så nu har jag avverkat det kapitlet också, tänker inte ta någon stress fast det är en lite större bebis.

Så där i övrigt njuter jag faktiskt bara just nu. Det är maj, solen värmer och ger färg på kinderna. Jag och sambon är patetiskt lyckliga (snart börjar väl folk ta bort oss på facebook, haha). Vi pysslar på och får mycket gjort. Och så är det ju hockey-vm! Jag mår bra och kan träna och vara igång nästan som vanligt. Jag håller utkik efter tecken på att förlossningen närmar sig, så som att magen ska sjunka. Men det kan ju hända först när det är igång också, även om det är ovanligt. Som sagt, försöker ta allt med ro. Man kan inte vara helt förberedd på nånting som man inte vet hur det kommer att hända, och inte heller när. Så det är bara att plocka fram det där icke-ökända tålamodet och luta sig tillbaka. Snart möts vi....

A Tribute

I helgen trotsade jag allt vad rekommendationer hette och litade igen en gång på min magkänsla. Det var min kära sambo som skulle tävla i Masters FM i bodybuilding och för mig var det inte ett alternativ att inte vara där i Helsingfors med honom. Och dessutom, hellre där tillsammans om nåt skulle hända än att jag skulle varit här och han där. Egentligen vill dom att man ska hålla sig på ön från vecka 37 men som sagt, jag litade på magkänslan och reste ändå. Och bra gick det, lite tungt att resa men väl där hade jag riktig husmors semester och sov och åt och åt och sov lite till. Så det var riktigt välbehövligt!

Men nu till saken, Jag vill egentligen tillägna största delen av det här inlägget till Conny, min stora kärlek. Även här kommer magkänslan med i bilden. För de första åren av vår gemensamma resa var det stormigt och inte alls lätt. Vi hade minst sagt oddsen emot oss, och skulle jag lyssnat på vad alla andra sa skulle jag inte suttit här idag. Men jag valde att lyssna på min egen röst, för nånstans visste jag att det här var mannen för mig. Jag såg någon med ett stort hjärta och en målmedvetenhet som imponerade på mig. Men även en ödmjukhet som kanske inte alla andra ser.

I helgen fick vi igen en gång se vad envishet, målmedvetenhet och en vilja av stål kan leda till. Och jag är så grymt stolt. Jag tror inte att det är många som förstår vad en resa likt den Conny gjort faktiskt kräver av en. Jag har nu två gånger fått följa denna resa och jag blir lika imponerad varje gång. Det är så mycket som händer under en tävlingsdiet, så mycket mer än det som syns på ytan. Många vet hur det känns att nå ett mål, men jag har svårt att tänka mig att det finns många andra tävlingsförberedelser som utmanar en så fundamentalt, ända in i själen. För vissa bodybuilders stiger spegelbilden åt huvudet och de personerna är inte roliga att ha och göra med. Men för de som lyckas hålla båda fötterna på jorden växer istället ödmjukheten och de blir lite större människor, i hjärtat. Några av de mest ödmjuka och trevliga människor jag mött har varit kroppsbyggare. Och jag är stolt över att konstatera att min egen kära Conny hör till den kategorin (även om han kan ha bestämda åsikter ibland, men det hör inte hit ;) ). Slutligen vill jag gratulera alla ålänningar som tog sig till scenen i Helsingfors, grymma är ni allihopa. Jag blir själv inspirerad att ta mig dit en vacker dag.


Nu när denna resa är över väntar nya utmaningar för Connys del i sommar. Men först ska vi bli föräldrar! Nu får du komma, vår älskade lilla skrutt, vi längtar så efter dig!!

BB-besök och att "boa" inför bebis

Inatt har jag och vår bebis sovit som...bebisar! Luften gick ur mig totalt efter gårdagens BB-besök. I två veckor har jag känt en mental stress inför att inte veta vad som väntar. Ska jag ställa in mig på kejsarsnitt eller inte? Kommer vändningsförsöket att lyckas? Kommer allt att gå bra? Tänk om det blir akut snitt? Frågorna har hopat sig och även om jag försökt ta allt med ro har det inte varit helt lätt.

Akupunktur med moxa-sticka

Genast dagarna efter ultraljudet började jag med akupunktur. Eller akupressur är väl mer rätt ord. Det skrev jag om redan i förra inlägget. Sen på påskmåndagen besökte jag en i min gravid yoga grupp som är akupunktör. Av henne fick jag s.k. moxa-stickor som man värmer i ljus och håller en bit från punkten i fråga. Så det är alltså en variant av akupunktur men istället för nålar så använder man sig av värme. Detta höll jag på med varje dag i nästan en veckas tid. Och jag fick instruktioner att jag skulle sluta genast babyn vänder sig. Nu har jag ju inte känt av nån kullerbytta, men i måndags sa min magkänsla att jag inte skulle göra akupunkturen. Natten till måndagen hade det varit en massa bök, och vår bebis brukar annars sova på nätterna. Och på måndagen tyckte jag att jag kände spakar uppåt, så även om jag inte alls var säker så anande jag väl nånstans att h*n kanske vänt sig. Men lättnaden när dom såg det på ultraljudet igår går inte att beskriva. Det var inte helt lätt för dom att komma fram till vad som var huvud och rumpa men Conny och läkaren såg det direkt, att huvudet var neråt. Och att jag nu igen får förbereda mig på en normal förlossning känns som ett privilegium. Sen kan vad som helst hända, och jag tror det är bra att jag fick gå igenom de senaste två veckorna, för om det händer något och det blir kejsarsnitt så är jag mer mentalt förberedd på det.

Nu känner jag att stressen har släppt. Under de senaste två veckorna jag fått i princip allt färdigt inför bebisen. Jag har boat och fixat som en tok, och avverkat långa to-do listor dagligen. Sambon har också varit sjukt effektiv. Det är som dom brukar säga, vill du ha nånting gjort, ge det till någon som har fullt upp! Men nu tänker jag bara njuta dessa sista veckor, och småfixa utan stress. För några veckor är det nog kvar, det kan jag nästan sätta huvudet i pant på. Jag har ännu inte alls fått den där känslan av att jag längtar efter att det ska vara över, eller att det känns tungt. Nej, jag bara njuter än så länge. Träningen fungerar fortfarande bra, men jag märker att jag ska ta det lite lugnare, annars får jag lite lättare sammandragningar. Men inga kraftiga sådana heller, ännu. Huvudsaken är att h*n hålls inne tills måndag så att sambon hinner tävla i helgen. Han har kämpat så hårt och är så sjukt duktig så han förtjänar verkligen att komma i mål.

Avslutningsvis ska jag visa lite bilder på våra projekt de senaste veckorna.

Den underbara filten har jag fått av min pappas fru. Fick den på posten igår.
Babynestet har som sagt min kompis Nina sytt och spjälsängsskyddet har jag själv knåpat ihop.
Jag är så nöjd att vi hittade en begagnad säng i rätt höjd med avtagbar sida så att vi kan ha den intill vår säng.

Vår skötvrå som vi byggde under påsken. Nu komplett med krokar och skötbädd som jag beställde från Lekmer,

Vilket dilemma vi hade när vi letade barnvagn. En smidig och lätt eller en med stadiga hjul. Valet föll till slut på
det senare då vi hittade denna fina Emmaljunga från 2011 i toppskick till ett bra pris.

En ordentlig familjebil införskaffades också under påskhelgen. Det blev inte volvo villa vovve, men nästan lika illa i och med att det blev en Crystler, ;) Och villa och vovve har vi ju redan. 

Bäst mår jag som vanligt i gymmiljö, och jag är tacksam för varje pass jag kan genomföra och är så glad att träningen fungerat så här långt. Förhoppningsvis fortsätter det så ända till slut. 

Om att försöka få en bebis att vända på sig

Vecka 36+0, 4 veckor kvar enligt beräkningarna. Skulle jag sammanfatta denna graviditet med fyra ord skulle det vara; förändring, lycka, mysigt och humörsvängningar. Visst, jag har haft foglossning i två, rätt så korta, omgångar och nu på slutet börjar fötter och händer svälla upp vilket gör att händerna domnar bort. Men i det stora hela har jag mått, för att citera min sambo, "oförskämt bra". Jag har lagt på mig nåt kilo mer än jag tänkt mig/hoppats på, men ändå har jag hållit mig från någon extrem viktuppgång. Bara det att jag hela graviditeten igenom kunnat träna 5-7 gånger i veckan tycker jag berättar något om hur bra min kropp klarat av denna utmaning. Så här långt.

För det finns tyvärr ett men. Det händer saker man inte kan påverka. I tisdags skrev jag att inget kan få mig ur balans. Senare samma dag blev jag testad. På rådgivningsbesöket blev jag skickad på ett hjärtkurva. Igen fara där, bebisen mådde hur bra som helst, det vara bara en "för säkerhets skull" grej. Nå, sen tyckte dom att jag skulle gå på mitt sista ultraljud när jag ändå var där, för det var tydligen en dubbelbokning om två veckor då jag fått min tid. Sagt och gjort, så blev det. Och under UL visar det sig att denna lilla rackarunge tycker om att sitta i mammas mage, och har alltså inte huvudet neråt vilket h*n borde ha vid det här laget. Så nu har vi ett yttre vändningsförsök inbokat om 1,5 veckor om inte h*n vänt sig själv innan det. 50 % chans att vändningsförsöket lyckas. Vändningsförsöket görs här när man gått in i v. 37, för om det skulle tillstöta några komplikationer och man behöver göra ett akut snitt vill man att bebisen ska vara fullgången. Om bebisen inte vänt sig själv eller om vändningsförsöket inte lyckas blir det troligen kejsarsnitt. Något jag helst inte vill, för jag skulle verkligen vilja föda normalt. Men hellre kejsarsnitt än att föda med sätesbjudning, något som är möjligt men innebär ökade risker både för mamma och bebis.

Förväntansfulla blivande föräldrar på Träningsverkets
10 års jubileum förra helgen.

Så sånt är på gång just nu. Som tur har jag en kompis som är barnmorska (rekommenderas för alla som är gravid första gången ;) ), och av henne har jag fått akupunkter som man kan trycka på/massera och som kan stimulera bebisen att vända på sig. Så det håller jag på med nu, flera gånger dagligen. Min yogalärare berättade också att hon lyckats få sin dotterns bebis att vända på sig genom att trycka på en av dessa punkter. Så håll tummarna! Jag klarar nämligen inte av att bara gå och vänta på vändningsförsöket, jag vill göra allt jag kan för att påverka. Och det är häftigt, för alltid när jag eller sambon håller på och trycker på dessa punkter så börjar bebisen röra på sig, så nån effekt har dom nog. Men inga kullerbyttor än tyvärr.

Som sagt, man kan inte påverka allt. Huvudsaken är förstås att bebisen mår bra, och jag. Och hur det än blir som kommer vi snart ha en liten människa i vårt liv. Jag måste bara acceptera att jag inte ännu vet hur det blir, kommer jag kunna föda normalt eller kommer det bli kejsarsnitt. En dag i taget och jag ska försöka njuta av dessa sista veckor som gravid, trots allt. För oj vad det är mysigt med magen och livet inne i den. Men också, oj vad vi längtar efter att träffa bebisen på utsidan. Det är det jag ska fokusera på. Resten löser sig.

Fotobomb och fysisk förbättring

Hej och hå, här går det undan. Dag sju av mammaledigheten har just börjat och jag försöker beta av min to-do lista efter bästa förmåga. Konstigt vad dagarna går snabbt. Jag kan inte förstå dom som har tråkigt när dom är på mammaledigt. Jag tycker jag har 1000 och 1 saker att göra. Idag väntar bl.a. träning (möjligtvis både simning och gym), upp-putsning av vår fina vagn som vi köpte förra veckan, rådgivningsbesök samt att röra ihop egna proteinbars. Ska tipsa er om receptet om de blir goda. Jag tänkte att det är perfekt att ha lite såna i frysen och kunna ta till som mellanmål sen när jag kommer hem med lillskrutten. Om någon har tips på bra mat att laga och frysa in så meddela mig gärna, jag behöver inspiration.

Om ni tror att jag håller på stressar ihjäl mig här hemma så har fel, så farligt är det inte. Jag har ett sånt lugn i kroppen att inget kan få mig ur balans. Känns det som. Visst jag är gravid trots allt, och hormonerna gör sitt men ändå, i grund och botten känner jag mig väldigt harmonisk. Trots att jag har massor kvar att fixa med. Men jag unnar mig att vila mellan varven. Igår sov jag nästan 2 h på eftermiddagen. Tydligen behövde jag det och då fick det bli så.

Det här att vara igång men att få ta saker i egen takt har visat sig vara guld värt för mig och min foglossning. För varje dag jag varit hemma har det blivit lite bättre. Och de senaste dagarna har jag t.o.m kunnat gå utan att halta. Så skönt! Genast jag har lite känningar sätter eller lägger jag mig ner en stund och sen kan jag vara i full gång igen.

Inatt sov vi dåligt både jag och sambon. För det mesta brukar jag sova som en stock, men inatt har jag inte sovit en blund sen kl. 5. Så jag känner att jag är lite mosig i huvudet nu. Därför tänker jag avsluta skriveriet för denna gång och istället bjuda er på ett bildregn från vår gravidfotografering. Så glad att vi gjorde den!

Min absoluta favorit. Inspirerad av SomaMove.

Dag 1

Mammaledig. Vilket underbart ord. Som jag väntat på och längtat till denna dag. Egentligen i flera år, fast jag inte riktigt vetat om det. Men att få göra något annat än studera eller jobba. Och att få gå och vänta på något så stort som vi har framför oss. Och sen få uppleva första tiden som mamma (fråga mig inte hur jag mår om några månader när jag är ett utslitet vrak med påsar under ögonen som når ner till knäna). Hur det än blir så känns som att denna period kommer att vara toppen av livet när man sedan på äldre dagar blickar tillbaka.

Sen senaste inlägg har det hunnit hända en del. En lyckad helg i Åbo med vänner följdes av gravidfotografering och mina sista arbetsdagar där jag hann med allt jag skulle. Med ett tv-reportage och en tidningsartikel som avslutning på mina första månader på mitt nya jobb lämnar jag nöjd och stolt över till min vikarie. Nu är det annat fokus som gäller. Under min första dag som mammaledig har jag hunnit med mycket, och tråkigt har det definitivt inte varit. Men ändå inte stressigt. Bl.a. detta har jag fått uträttat:

Under 2014 blev typ hälften av Träningverkets
personal på smällen. Nu är det bara jag och Jannica
kvar som ska kläcka. 19 dagar före är Jannica. Och tränar,
det gör vi såklart. :)

- ansökt om barnbidrag

- fixat löneintyg

- gymmat med mamma

- handlat

- köpt frön och tillbehör till sommarens odlingar samt sått basilika

- det vanliga...dvs. gjort läxor med lilleman, tvättat och lagat middag

- hunnit slappa på soffan mellan varven

Dom här dagarna kommer att gå snabbt märker jag. Jag har en del av fixa inför bebisens ankomst, men kan inte göra allt ännu. Ett litet byggprojekt här hemma väntar i påskhelgen, och efter det kan jag ställa allting i ordning. Vagn och säng är nu inhandlat, två stora inköp att bocka av. Nu är det bara babyskydd kvar och en del små saker. 

Så, det var en liten uppdatering.Jag tror att jag under resten av inlägget låter bilderna berätta.

Jag och magen håller igång som sagt, foglossning till trots. Promenaderna har tyvärr fått
lämna åt sidan, medan gymträningen känns väldigt bra. Simningen likaså. Och så kunde jag
inte hålla mig, har fortsatt på gravidyogan fast jag tänkte vara ekonomisk och göra annat som inte
kostar. Men den är bara så skön, och så rätt.

Åbo. Ån. Solsken. Vänner.

Mina underbara vänner överraskade mig och Siru, min kompis som också är
höggravid, med babyshower i Åbo. Vi var som barn på julafton. Vi fick exakt samma
saker, bl.a. ett jättefint babynest som Nina hade sytt. Värmer hjärtat med såna gåvor.
Och sen måst vi ta bilder jag och Siru när våra bebisar har likadana kläder på sig. :)

Vår. Sol. Klarblå himmel. Vad mer behöver man?

Dagens projekt. 

Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol! 

Förlossning eller marathonlopp

Än har vi tid att förbereda oss för mötet på
utsidan. 

Ett mål. En prestation. Något att sträva mot. Många vet vad jag pratar om. Många har varit där. Känt den där känslan. När man bestämt sig för något, satt upp ett mål och jobbar hårt för att komma dit. Ett motionslopp, en tävling eller bara något man vill klara av.

Många säger att en förlossning kan jämföras med marathonlopp eller liknande. Nu har jag inte genomfört ett marathonlopp men jag har gjort en massa andra halvgalna saker som vasalopp, vätternrundan osv. Och som alltid när man står inför en utmaning som man vet att kommer att bli jättetuff så finns det en skräckblandad förtjusning där, "Varför i hela friden har jag gett mig in på det här?" är en tanke som inte bara en gång passerar genom huvudet. Och lite samma känner jag nu. Om knappt/drygt två månader står jag inför min största utmaning hittills. Och jag längtar och bävar på samma gång. Hur ska JAG klara av att föda tänker jag ibland och i samma sekund ser jag så framemot det och vet att jag kommer att klara det GALANT. Nej, det kan jag förstås inte veta, men för det mesta har jag en bra känsla inför förlossningen. Nervös men förväntansfull. Och om känslan efter ett uppnått mål och avklarad prestation är bra, så kommer det inte ens att gå och jämföra med den belöning som väntar när det är dags för lillskrutten att titta ut i världen. Är så glad över att få göra detta! Can't wait! :)

En träningsvecka i bilder

Min "sexy" look, haha. Eller inte.
Men det är tur att man inte behöver
vara snygg när man ska träna. 

Lördag morgon, sovmorgonen satt fint och kaffet smakar lite extra bra. Jag förundras över hur bebisen plötsligt bökar till i magen och vänder sig så att magen blir sned. Att det är en liten människa därinne är stundvis ännu helt ofattbart. Tror inte riktigt jag kommer att förstå det heller innan vi möts för första gången utanför magen.

Min 31:a graviditetsvecka har passerat och allt går än så länge enligt plan. Bebisen i magen växer, tror jag, ska till rådgivningen på måndag. Iallafall börjar den få lite trångt där inne nu märker man. Så det tyder ju på att h*n växer (och mamma går fortsättningsvis upp i vikt, så förhoppningsvis är det bebisen som ökar i vikt och inte mamma ;)). Nog skrivet om vikt. Kroppen känns fortfarande stark, även om jag mer och mer märker av tyngden ner mot bäckenet. Träningen går bra. Inget att klaga på med andra ord. Så här har min träningsvecka sett ut.

Måndag började för ovanlighetens skull med styrketräning (bröst+ biceps) och Bodybalance (!). Har inte gått på bodybalance på flera år men det gick bra.

Tisdagens träning bestod av ett möte med mitt favoritelement, vatten! Simningen känns fortfarande lika välgörande och skön för kroppen. Och fortfarande är jag, för det mesta, snabbast i bassängen (om man räknar bort eliterna). ;) Känns skönt att kunna lita på kroppen i vattnet fast jag börjar känna mig som en strandad valross på land. Nä, så farligt är det faktiskt inte. Lider inte särskilt mycket av magen eller den extra vikten, det är bara nångång nu som då som man kan känna sig lite klumpig. Typ klassikern att knyta skorna.

Dipsen bränner bra, speciellt med lite
extra vikt runt midjan. ;)

På onsdag blev det sedvanlig gymträning, axlar och triceps. Känner mig inte så jättevacker och graciös i gymmet. Lite uppsvullen, extra valkar här och där och kläderna börjar bli trånga, men huvudsaken är att det känns bra i kroppen. Resten får jag helt enkelt jobba med senare. Nu är det viktigaste att jag och babyn mår bra. Formslipning hinner jag med sen. :)

På torsdag var det dags för gravidyoga, sista gången nu. Yogan har känts väldigt bra för kroppen. Vi har jobbat med mjukt stärkande övningar och öppnade rörelser och stretchar. Sen ingår det alltid en sjukt skön vilostund, där man liksom kommer till en annan nivå. Inte riktigt vaken men ändå sover man inte. Välbehövligt har det varit iallafall, för när torsdagskvällen är här brukar jag vara lite mör och trött både i kroppen och knoppen. Arbetsveckan börjar ta ut sin rätt helt enkelt. Framöver kommer jag sätta in somamind och bodybalance istället för gravidyogan.

Skönt tryck i ryggen.

Med tanke på hur jag känner mig redan på torsdag kväll brukar jag inte vara allt för pigg på träning på fredag. Men denna fredag kände jag inte för att sitta hemma ensam och uggla så därför blev det att hänga på till gymmet. Och väl där fick jag till ett riktigt bra ryggpass. Fick bra kontakt och kände mig stark. Känns i baksidan idag!

Idag tror jag det blir vila från träningen. Vi är på väg ut till föglö på eftermiddagen. Länge sen sist. Så jag tror det blir en skogspromenad där ute. Imorgon väntar BEN i gymmet!

Nu är det bara dryga tre veckor kvar till min mammaledighet, och dom veckorna kommer att gå snabbt. Jag har to-do listor varje vecka med massa saker jag vill hinna med innan jag går, så det lär inte bli tråkigt iallafall. Tror jag kommer lämna mitt jobb med känslan att det finns något roligt att komma tillbaka till sen när jag är redo, och det känns bra. Annat som hänt är att vi äntligen fått bokat gravidfotografering, så om exakt tre veckor ska det bli av. Ser framemot det, har hört så mycket gott om Jessica Lund som är vår fotograf. Och mera roligt, om två veckor ska jag till Åbo och träffa mina underbara knäppa vänner. Har inte träffat flera av dom sen i somras, så ser verkligen framemot detta.

Vänner, kärlek och vår i luften. Det är inte så illa det. Njut av vad ni har och vad vi har framför oss, ljusa tider!

Mitt nya motto:
 "You don't have to be fit to be strong!"

Back on track!

Äntligen. Nu börjar jag så småningom bli mig själv igen. Men herregud vilken pärs! Först envis förkylning och sen magsjuka. Och att återhämta sig från magsjukan har tagit närmare en vecka! Idag är första dagen jag:

1. Dricker kaffe
2. Äter mat med ganska bra aptit
3. Känner att jag kan ta i lite mer på träningen

Ja, ho ho. Lillpyret i magen har ju garanterat sett till att h*n får det h*n behöver, och mammas energi har istället fått tryta eftersom det inte varit helt lätt att äta. Nå, som sagt, nu är jag tillbaka.

Idag har vi haft en skön söndag jag och sambon. Bland annat blev det en solskenspromenad i stormen ner på stan och senare ett skönt gympass. Ben och lite core blev det för min del idag och upplägget såg ut som följande:

- Benspark
- Knäböj med kettlebell
- Deadlift (raka, lite kortare marklyft)
- Höftlyft på boll + bendrag
- Pushup med benen i TRX
- Planka
- Stående vadpress

Har fuskat lite med att träna vader sen jag blev gravid, men med tanke på att underbenen börjar bli lite smått svullna är det bra att aktivera vadmuskulaturen.

Strong mama!

Hej å hå va de går! Innan jag vet ordet av kommer jag ligga och ska krysta ut en liten människa. Ho ho! Nå, lite ska jag väl hinna med innan de, men snabbt som tusan går det!

"Min bebis kommer att få en stark mamma!"
Det finaste min älskling sagt åt mig hittills
under graviditeten. :) 

Oxveckorna är i full gång och nedräkningen inför mammaledigheten har börjat lite smått. Är i v. 27 nu och har ca 8 veckor kvar på jobb, och det är mycket jag vill åstadkomma på dessa veckor. Kul med ett nytt jobb och nya utmaningar mitt i allt det andra som händer nu. Jag tycker annars att den absolut tyngsta tiden på året är nu, när våren ännu känns avlägsen och det finns inget inom en snar framtid att se framemot, dvs. inga extra ledigheter eller dylikt. Men i år har jag som sagt dels nytt jobb och dels något väldigt spännande att se framemot i vår så denna omgång oxveckor susar förbi, och jag försöker stanna upp emellanåt för att hinna med. Ta en liten paus och njuta av det som händer. För den här tiden kommer ju aldrig igen. Och även om jag längtar efter att få träffa den lilla krabaten i magen så försöker jag ta tillvara nuet också, för det är ganska häftigt att vara gravid!

Jag tror att jag går igenom den bästa graviditetsperioden just nu. Jag mår alldeles förträffligt, magen är tydlig men inte enorm ännu, graviditetskrämporna är minimala och jag kan tydligt känna sparkarna och rörelserna i magen utan att det är obekvämt på nåt sätt. Så jag njuter verkligen. Den lilla foglossning jag hade tidigare har gått om och kroppen känns stark! Så träningen fungerar jättebra.

Förra veckan blev det faktiskt träning varje dag, men mina träningspass är inte så farligt ansträngande. T.ex. graviditetsyogan som jag börjat på är väldigt lugn, men mycket skön! Det som känns allra bäst i kroppen är simningen. Jag trodde faktiskt inte att man kunde träna upp sin kondition under graviditet, men faktum är att flåset bara blivit bättre under simningen de senaste veckorna, och det känns helt fantastiskt! Fortsättningsvis håller jag igen, jag simmar inte längre än 1 km i nuläget men under den kilometern kan jag ta ut mig på sätt som jag inte kan göra i nån annan träningsform just nu, så det känns välbehövligt och otroligt skönt för kroppen.


Tätt följt efter simningen ligger nästa favorit, gymträningen . Och nu känns som sagt kroppen stabilare igen så jag känner mig stark i gymmet. Just nu tränar jag efter en 4- split, dvs. rygg/ ben/ axlar-triceps/ bröst- biceps.

Även kosten känns bra, jag har inte längre problem att få i mig kött eller andra proteinrika produkter. Och på tal om kost, sockerbelastningen som jag gjorde för nån vecka sen visade att jag hade top-notch blodsockervärden. Puh, skönt!

Det var allt för denna gång! Håll till godo, njut av livet och kramas/pussas/älska ofta, det minskar stress, läste jag idag. Inget nytt i och för sig men alltid bra att bli påmind.

Och så var det ju det där med kosten...

Innan jag blev gravid hade jag en föreställning om hur det skulle vara. Jag skulle träna och röra på mig nästan som vanligt - check. Jag skulle acceptera att kroppen förändras och älska att se magen växa - check. Sist men inte minst skulle jag hålla kosten vettig och inte bli "lurad" av mina egna hjärnspöken och så kallade cravings. På så vis skulle jag hålla min viktuppgång i schack och inte låta siffrorna på vågen skena iväg. Hmm. ..dom där två sista punkterna har varit betydligt svårare att styra än jag trodde.

För det första. Sluta snusa. Jag hade mentalt förberett mig för det en längre tid, tänkt att jag nog ska sluta snart. Men sen gick allt ganska snabbt så blev det ändå ett abrupt stopp. Och för att dämpa suget blev det tuggummi, pastiller och även godis ibland. Sen är det helgen. Under helgen dricker jag gärna ett glas vin el dyl till maten. Nu har det blivit godis till helgen för att ha nånting gott. Jag är tyvärr en unna-mig-person. Ett beteende jag gärna skulle ändra på.

Som om inte ovanstående skulle vara tillräckligt så har jag dessutom känt avsmak mot "vanlig" mat under graviditeten. Detta har som tur släppt nu, men under nästan halva graviditeten har jag haft svårt att få i mig proteinrika livsmedel så som kyckling, fisk, kött, kvarg och ägg. Sånt som jag nästan lever på i vanliga fall.  Kolhydrater har däremot gått hur bra som helst. Så inte konstigt att min kosthållning blivit lite upp och ner. Som tur har jag inte haft några större cravings. Förutom filmjölk! Har ätit filmjölk med havregryn till frukost och kvällsmål i några månader nu.

Det svåraste ändå när det kommer till kosthållning under graviditet är för mig motivationen. Det är inte så att jag tänker "äh, jag ska ju ändå gå upp i vikt så då kan jag passa på att äta", men det är i princip samma tanke fast i lite annan form. För nu har jag ju ingen möjlighet att slipa och forma kroppen, och då har jag heller någon stark morot som motiverar mig att hålla kosten i skick. För det är endast då, då när jag kan se mitt mål framför mig, när jag ser hur kroppen formas och känner hur kläderna börjar sitta lösare. Det är bara då jag är motiverad att hålla kosten riktigt i skick. Jag vet ju att jag för min Och bebisens skull mår bra av att äta så bra som möjligt, men det är svårt. Eller svårare än jag trodde.

Nu är det ju inte så att jag har en värdelös kosthållning, jag äter ganska bra i grunden. Men det blir lite för mycket socker. På tisdag ska jag på sockerbelastning, hjälp! Men jag tror nog det går bra. Åtminstone har mitt fastesocker varit bra hittills.

Självdisciplin. Något jag har hur mycket som helst av ibland. Och ibland får jag leta med ljus och lykta och ändå lyckas jag inte hitta den. Men det är bara att fortsätta leta. Nånstans där inne finns den, vet ju det!

Grönsaker, bär och frukt är jag iaf duktig på att få i mig. I julklapp fick jag en mixer så några nyttiga och goda smooties har det hunnit bli sen dess. Här följer recept på en av favoriterna:

- 1 ekologisk banan
- 1 åländskt äpple
- åländska blåbär och hallon
- ca 1/2 dl äppeljuice, gärna ekologisk eller åländskt
- en skvätt havtornssaft
- 1 tsk åländsk honung

Enjoy!

Ibland händer det som mest när du gör som minst!

Det är något jag brukar säga på SomaMinden, men jag har märkt att det stämmer väldigt bra under graviditet också. För HUR kan det komma sig att jag plötsligt på några dagar (känns det som), gått från "hon har nog lagt på hullet lite" till "när har du beräknat?". Alltså, allt måste hända medan jag sover. Och under julledigheten har jag sovit 10 timmars nätter och därmed har magen växt så det knakar. Enkel logik! ;)

Höftlyft på boll. Bränner som sjuttsingen. Speciellt om man
adderar bendrag, alltså att man drar in fötterna mot rumpan.

Det är inte bara magen som växt de senaste veckorna. Skrutten där inne härjar på för fullt och sparkarna kommer allt oftare och tydligare. Här i veckan fick pappa också känna på några ordentliga sparkar. Härligt att känna livet där inne!

Så där i övrigt rullar livet på som vanligt. Tränar efter kroppens bästa förmåga. I julhelgen blev det många promenader i det härliga vinterväder som äntligen kom till holmen. Men så fort vi kom tillbaka till stan var det gymmet som gällde. Igår tränade jag ben, och fokus ligger mycket på de muskelgrupper som lätt blir svaga under graviditeten när viktfördelningen i kroppen förändras. Nämligen rumpa och baksida lår.

En annan favorit som än så länge känns väldigt bra, deadlifts eller korta raka marklyft.
Här kör jag ganska lätt och fokuserar på att verkligen hitta "draget" i rumpa och baksida lår.
Varierar och kör ibland med fri stång och i ibland i smithen. 

Halvvägs!!

Det där med att uppdatera bloggen regelbundet var ju inte så lätt som jag trodde. Har svårt att hitta det där naturliga flytet som jag hade en gång. Men nu är det dags för uppdatering banne mig.

"- Du blir ju bara större!", fick jag höra på jobbet imorse. Ja allt annat vore väl konstigt efter omständigheterna. I lördags gick jag in i vecka 20 och vi har därmed kommit halvvägs! För två veckor sen hade jag lite kraftigare sammandragning och enligt min läkare har jag begynnande foglossning. Efter det bestämde jag mig att sluta dra RML. Bara för att ta det säkra före det osäkra. Hade redan konstaterat att den inte kändes helt hundra de senaste veckorna så jag tyckte det var onödigt att pressa mig i onödan. Och faktiskt så har det inte hänt något mer med min begynnande foglossning. Jag lyssnar mer på kroppen och pressar mig så där lagom mycket så jag hoppas kunna hålla kroppen i schack på det viset.

Det som kom till förra vecka var att andningen blev väldigt tung. Märkte det först i måndags när jag var och simmade. Att jag var tvungen att stanna efter varje 50 meter för att hämta andan. Inte så att jag var andfådd direkt men jag fick helt enkelt inte luft i lungorna. Samma sak på SomaMoven på tisdag. Men det är ju helt enkelt en kombination av att jag inte tränat kondition samt ökad blodmängd. Känns konstigt bara när jag är van att ha ganska bra kondition. SomaMoven var nog för övrigt väldig tuff att dra förra veckan (inte konstigt, det är ju ett väldigt utmanande pass). Men imorgon blir det sista passet för mig innan jag tar paus med den också. Snyft! Det är dags att skiljas åt nu när jag inte längre känner att jag kan vara den förebild jag vill vara på scenen, det börjar bli lite tövligt, på ren åländska! Som tur får jag ha kvar SomaMinden en tid till innan mina kollegor tar över där också.

Om du ännu inte vet vad SomaMove är, kolla in teasern nedan. Det är för den release vi håller på med just nu. Men lite missvisande eftersom tempot ofta är lite högre än man får intryck av här på videon. Grymt roligt och tuff träning, kommer sakna den.

Annars flyter livet på i lagom takt. Magen växer lite hela tiden och jag mår bra. Jag känner av skrutten där inne mer och mer. Efter jag ätit något är det alltid liv. Och också när vi ska börja sova på kvällen. På gymmet är h*n oftast lugn. Har förstått att det kan vara så. När mamma gör något hon brukar göra ofta så blir bebisen lugn och passar på och vilar. :)

Ryggträning med stora pojkarna för omväxlings skull.

Förra veckan var jag riktigt nöjd med mitt träningssaldo. Ett simpass, en somamove,(en somamind som jag inte räknar till träning), fyra gympass och några promenader på det. 

Nu bär det iväg på ett simpass igen. Denna gång tar jag med mig blivande storebror. Tack och hej!

Ett litet liv. En helt ny värld.

Efter en oförskämt lång paus låter jag fingrarna möta tangenterna igen och tänkte knåpa ihop ett blogginlägg. Om jag kommer ihåg hur man gör? Pausen under hösten har varit väldigt medveten. Min blogg handlar först och främst om träning och en livsstil där träning är ett huvudfokus.

Känner mig stark, v. 14. 

Onsdagen den 27 augusti förändrades vårt liv för alltid och därmed också mitt huvudfokus. En liten blå och vit sak meddelade att jag var gravid i 1-2 veckor och därmed visste jag att jag inte längre kan sätta mig själv i första rum. Snusburken var genast ett minne blott, och vinet hade redan helgen innan smakat illa. Det enda som inte ändrades var min träning. Däremot ändrades mitt mål. Målet var inte längre att bygga muskler, gå ner i fettprocent eller träna inför ett lopp. Från och med denna dag var mitt mål att hålla mig stark. Att varje dag från och med denna onsdag fortsätta kämpa med det jag har byggt upp under de senaste åren. Jag behöver vara stark för det som komma skall. Min kropp kommer att utsättas för påfrestningar den inte haft aningar om tidigare, och jag vill kunna lita på att min kropp klarar av det. Jag vill också ha styrka kvar när jag ska bygga upp min kropp igen efter min största utmaning hittills. 



Med tanke på detta valde jag medvetet att hålla en paus med bloggen under hösten. Självklart skulle jag ha kunnat skriva om min träning ändå, för tränat har jag gjort. Men eftersom jag inte hade något specifikt mål att presentera så kände jag mig inte inspirerad. Jag ville ju berätta vad mitt nya mål var och hur jag tänker kring träningen nu. Så jag valde att vänta. Imorgon har jag varit gravid i 18 veckor och det är helt otroligt att det snart har gått halva tiden.

Vår älskade lilla skutt som vänder världen
upp och ner. 

De första veckorna mådde jag illa och var extremt trött. Men jag vägrade släppa träningen. Och jag kommer specifikt ihåg ett riktigt tufft benpass med Conny och hans träningskompis Mark. Jag var fem före att spy, men jag kunde ju iallafall skylla på att det var den tuffa benträningen som var orsaken. ;) Jag tänkte, mår jag illa kan jag lika bra må illa på gymmet! Förutom styrketräningen höll jag mina pass, gick promenader och sprang sporadiskt. Så har det fortsatt hela hösten. Förutom att promenaderna och löpturerna blivit lite lidande. Det är på helgerna jag ofta gått promenader i skogen, men i övrigt har jag inte riktigt hunnit med konditionsträningen. 3 pass som instruktör och 3-4 gympass har tagit upp min tid. Och jag har ändå valt att prioritera styrketräningen framför konditionsträningen, för jag anser att den är viktigare för mig.

Ungefär i vecka 7 fick jag veta att jag hade underfunktion av sköldkörteln. Detta är något jag visserligen misstänkt tidigare men inte kommit mig för att kolla upp. Tack vare att jag tränat så pass mycket har jag troligen hållit mina nivåer i någorlunda skick, men nu under graviditeten märktes det förstås just genom den extrema trötthet jag upplevde. Många är säkert jättetrötta utan att ha underfunktion av sköldkörteln, men detta tillstånd gör ju inte saken bättre direkt. När jag fick medicin,thyroxin, försvann såväl mitt illamående och min trötthet gradvis. Ungefär en månad senare hade mina värden gått ner och jag mådde som en prinsessa igen. Och så det har lyckligtvis fortsatt! Nu har jag ju dessutom fått en förklaring till varför jag har vääldigt lätt att gå upp i vikt, och ganska svårt att gå ner. Jag hoppas att thyroxinet kommer ge mig lite lite assistans i rätt riktning sen när det är dags att slipa formen nästa gång. :) 

Mina duktiga Somister under Soma teknikklassen. Jag i v. 10.

Nu har jag lagt om min gymträning lite. Jag har hela hösten tränat tillsammans med Conny och Mark och det har varit väldigt roligt. Jag har känt mig stark och de flesta dagar kunnat ta i precis lika mycket som vanligt. Nu har jag dock bestämt mig för att träna på egen hand och använda huvudet lite mera när jag tränar (när jag tränar med biffarna är det lätt att man tar i för kung och fosterland). Detta eftersom det är nångång i den här perioden som hormenet relaxin börjar utsöndras mera, har jag förstått. Hormonet gör kroppen formbar så att bebisen får plats att växa och lättare att pressas ut. Men bieffekter av relaxinet är att det gör kroppen instabil och ökar skaderisken i knän, fotleder, höfter och ländrygg. Så jag tänker inte träna mindre eller mycket lättare, men jag kommer lyssna mera på kroppen och kanske inte ta dom allra tyngsta vikterna. Utan dom nästtyngsta ;) Skämt åsido, fokus kommer att ligga på mycket basövningar och mängden blir 3 styrkepass/vecka. Detta så länge när jag har mina pass, vilket blir till julen ungefär. Sen när jag inte håller pass har jag mer tid för såväl gymträning och annan träning. Så då kommer jag igen att lägga om min träning lite. Jag hoppas verkligen att min kropp är med mig på noterna så att jag kan träna ända till dagen D.

Magen börjar synas lite, v. 17.

Så, tack för att du orkat läsa. Nu vet ni vad som är på gång. Jag är lyckligare än någonsin och mår som jag förtjänar, dvs jättebra! :) Ska bli så otroligt spännande med detta lilla liv som förändrar hela vår värld. Jag känner mig så redo man kan vara för något man inte alls vet vad det handlar om. En resa som jag verkligen ser framemot. Det är förstås ovant med alla förändringar i kroppen, men jag längtar efter att magen ska växa så jag stolt får visa upp den. Häng gärna med på min resa genom bloggen. Nu när det är officiellt kommer jag att börja uppdatera den oftare och skriva om min upplevelse av graviditeten och träningen under den.

Puss och gonatt och ta hand om varandra!